När man står inför förändring är det skönt att ha en plan för hur man ska göra. Det ger en känsla av trygghet och kontroll. Men under resans gång förändras i stort sett alltid förutsättningarna och det blir inte riktigt som man tänkt sig från början.
När man står inför förändring är det skönt att ha en plan för hur man ska göra. Det ger en känsla av trygghet och kontroll. Men under resans gång förändras i stort sett alltid förutsättningarna och det blir inte riktigt som man tänkt sig från början.
Jag tror det är just där Polisens stora omorganisation befinner sig just nu. Hittills har tidschema och planering till stor del kunnat följas men ju närmare årsskiftet vi kommer desto större är sannolikheten att något oförutsett inträffar.
För polisen är det jag tänker på tyvärr inte direkt oförutsett. Att plattformen Pust Siebel inte fungerade uttryckte Polisförbundet övertydligt från första början. Det oundvikliga beslutet att lägga ned systemet får allvarliga konsekvenser i en förändringsprocess där verksamheten ska löpa parallellt utan fungerade IT-system och administrativt stöd för statens största myndighet.
”Jag är bekymrad över de signaler som nu dyker upp, inte bara för de besparingar som myndigheterna piskas till, utan för att förändringsarbetet kommer att stanna upp om inte extra pengar tillförs.”
All förändring har ett pris. Ska du förändra något hos dig själv kräver det att du antingen börjar eller slutar göra något. Detsamma gäller för organisationsförändringar och att som regeringen tro att det ska gå att ändra kursen på den atlantångare till organisation som polisen är utan extra kostnader och olja i maskineriet är lite mer än ursäktligt naivt.
Det är inte rättvist mot dem som har ansvar att genomföra förändringen. De som ska leda in i det nya och de som ska arbeta under och efter förändringen. Och framför allt är det inte rättvist för alla poliser som sliter för att göra ett bra jobb, hjälpa utsatta människor under tuffa och svåra förhållanden och samtidigt klara av att hålla humöret upp trots en egen osäkerhet. En organisation som svälter kan inte prestera. Det påverkar polisens förmåga och ställer till problem i polisverksamheten. I slutändan drabbar det medborgarna.
Jag är bekymrad över de signaler som nu dyker upp, inte bara för de besparingar som myndigheterna piskas till, utan för att förändringsarbetet kommer att stanna upp om inte extra pengar tillförs. Det är allvarligt.
Jag anser att det finns ett politiskt ansvar att se till helheten. Att inte bara peka med hela handen och kräva omorganisation, bättre resultat och ökad effektivitet. I dagsläget får inte Polisen rätt förutsättningar för att göra allt detta och samtidigt bekämpa brottsligheten och öka tryggheten.
Det finns en stark oro i hela organisationen över de svårigheter jag tagit upp och hur den nya ledningen för myndigheten kommer att klara att hantera detta. Nu krävs att man skapar en mer noggrann delaktighet hos medarbetarna, lyssnar ännu närmare gatan och på de som är ute i linjen. Polissamordningen har träffat och samlat in tankar och idéer från polisanställda men det finns en grupp som inte riktigt kommit fram ännu – första linjens chefer.
I en förändring är ledarskapet avgörande och första linjens chefer en utpekad målgrupp för omorganisationen. Min uppmaning till Thomas Rolén är att hoppa på tåget innan sista vagnen rusat förbi perrongen. Jag lovar att dra i nödbromsen för att han ska hinna med.
