Polis under
sex decennier

Alf Lindstedt blev polis som 19-åring. Nu avslutar han karriären efter att ha testat det mesta inom Polisen.

Då Alf Lindstedt inledde sin polisbana var det i förstatligandets efterdyningar. Han minns en gyllene era då det sas att en penningpipeline gick från finansdepartementet till Polisen. Nu är han med om nästa stora omorganisation och förbereder sig på att gå hem en sista gång.

Vi träffas i Malmös numera bombade och riksbekanta rättscentrum. Här avslutar kriminalkommissarie Alf Lindstedt sin 46 år långa karriär efter att bland annat ha varit lärare på polisutbildningen, fysinstruktör och knuten till Säkerhetspolisen. Som svar på frågan om någon speciell händelse fastnat extra hårt i minnet nämner han ett Säpouppdrag. Det var 1981 och Alf Lindstedt arbetade som handläggare på kontraspionaget. Tillsammans med personal från den militära underrättelsetjänsten utredde han dörrknackande tavelförsäljare från Polen som misstänktes för att kartlägga svenska stridspiloter inför ett krig mellan öst och väst.

– Då kom en militär instormande och berättade att en rysk ubåt stod på grund. Jag hade en sorts beredskap och kom att jobba mycket med den där båten U137.

Alf Lindstedt säger att arbetsgivaren har varit duktig på att tillvarata hans personliga kompetens. Men sedan konstaterar han att det framförallt är han själv som har agerat aktivt för att skapa en professionell omväxling i jobbet han inledde redan som 19-åring.

– Det var en speciell situation att börja patrullera innan jag ens var myndig. Jag fick uppträda beväpnad och rösta, men inte gå på bolaget, men det fungerade.

Det fanns emellertid andra som funderade över hur den unge polisen skulle hanteras. Ett vakthavande befäl förhörde sig försiktigt om vem som egentligen hade det juridiska ansvaret för Alf Lindstedt när denne var i tjänst. Var det fadern där hemma? Eller möjligen befälet själv?

Under patrulleringen på gatorna och i samband med de stora demonstrationerna på 1970-talet mötte Lindstedt många människor som hatade honom med hänvisning till hans yrke. Han tvingades sätta sig i respekt.

– Märkligt nog upplevde jag det aldrig som svårt, eventuella problemen hängde i vart fall inte samman med min ålder. När jag bar uniform trodde alla att jag var äldre. Mammorna med sina barn sa: hälsa på farbror polisen!

Han påpekar att det var en både lätt och svår tid för poliser. I den ena vågskålen låg Vitenamdemonstrationerna och ungdomsrevolten som präglade tidsandan. Upproret mot auktoriteter gjorde samhällets synligaste maktutövare till legitima måltavlor. Dessutom var gränserna för polisiärt agerande snäva, de byggde på lydnad utan diskussion.

– I dag med dialogpoliser är det svårt att föreställa sig, men vi var faktiskt förbjudna att prata med demonstranterna. Många säger att det aldrig har varit så svårt att vara polis som nu, men det går inte att jämföra med den hätska stämningen när jag började.

I andra vågskålen låg det faktum att de nyblivna poliserna var hett eftertraktade eftersom det varit utbildningsstopp sedan 1965. Myndigheter, kollegor och även allmänheten välkomnade dem – och en satsning på Polisen innebar inte smärtsamma nedskärningar inom andra områden. Hos Polisen, liksom i det svenska samhället i stort, fanns en övertygelse om att rekordåren skulle följas av nya rekordår, som skulle följas av nya rekordår. Den legendariske rikspolischefen Carl Persson, som var relativt ny på sin post, hade en jätteuppgift framför sig när kåren skulle moderniseras. Men mycket av arbetet rörde materiella insatser, dyrt men inte speciellt komplicerat att genomföra för den som hade en rejäl penningpåse.

– Vi skulle ju likriktas och behövde allt från uniformer till fordon, och medel fanns det ju. Man brukade säga att det gick en penningpipeline mellan finansdepartementet och polisen.

Sedan 2008 är Alf Lindstedt föredragande och föreslår beslut angående disciplinärenden enligt vad han kallar den öppna skånska modellen – som innebär att de fackliga organisationerna har insyn. 750 händelser bedöms varje år, en del av dem skickas vidare till Personalansvarsnämnden, Pan. Alf Lindstedt beskriver en delikat funktion som kräver erfarenhet och ett personligt kontaktnät.

– Om en hundförare är anmäld vet jag exakt vem jag ska fråga om hundar. Gäller det skjutvapen har jag en annan expert att vända mig till och så vidare, och så vidare.

Under flera år har han hoppats på en Lex Maria-liknande möjlighet inom Polisen.

– Facket är inne på samma linje, och det vore en klar förbättring.

Han tar upp tre pappmuggar och ställer dem på sitt välordnade skrivbord. Polis, åklagare och arbetsledning symboliseras av varsin mugg. Alf Lindstedt understryker flera gånger att skotten mellan funktionerna måste vara vattentäta. Han kallar sig fundamentalist angående detta. En disciplinärendefundamentalist.

Sedan nämner han några fall som ställt allt på sin spets, de belyser den snåriga härva som kan hamna i ledningens knä och påverka människors arbetsmiljö och hela liv. Då en polis frias är han eller hon, enligt grundläggande rättsprinciper, naturligtvis att se som oskyldig. Men teori är en sak och praktik en annan, och det är inte säkert att kollegorna klarar av att betrakta sin arbetskamrat som oskyldig – det är när detta händer som den tredje pappmuggen kommer in i bilden. Arbetsledningen måste sy ihop en vardag för alla inblandade, en vardag utan allt för mycket friktion.

– Det finns ju en praktisk skillnad mellan att vara oskyldig och föremål för en icke fällande dom. Ibland är kollegorna övertygade om att en polis som de har jobbat med har begått något som ingen kan acceptera. Sedan måste de arbeta tillsammans och lita på varandra. Då krävs det att cheferna tar ansvar och har fingertoppskänsla.

I den nya organisationen ligger disciplinärendena under myndighetens HR-avdelning, en lösning som Alf Lindstedt är försiktigt positiv till.

– Överhuvudtaget tror jag att den nya organisationen kommer att innebära färre praktiska förändringar än vad många befarar. Förhör ska hållas och ingripanden ske också i fortsättningen, till det kokar det mesta ner. Samtidigt är återupprättandet av utredningsverksamheten bra.

Hur känns det att sluta?

– Bra faktiskt, jag har aldrig varit sammansvetsad med jobbet och det är läge att lämna över nu då den nya organisationen genomförs. Enda molnet är att min sambo är mycket yngre, så det dröjer innan vi kan vara lediga ihop.

”En kolossal kaffedrickare som alltid ställde upp”

Alf Lindstedt har hunnit avverka en rad chefer på alla nivåer, och själv varit en. Som svar på frågan om vad som utmärker en god chef svarar han att det är lättare att nämna felen hos en dålig.

– Någon som låter personliga intressen gå ut över arbetet, det kan jag säga utan att hänga ut någon.

Bland rikspolischeferna lyfter han Björn Eriksson ”en kolossal kaffedrickare som alltid ställde upp för polisen” och Bengt Svenson.

– Vi var lärare på PHS samtidigt, en bra person.