Jag brukar sällan framföra privata åsikter i den här spalten, men efter ett tilltagande fördummande, fördömande ”vi- och dommande” i debatten kokar det i mig.
För säkerhets skull bör jag väl varudeklarera mig först:
Min mormor flyttade från Helsingfors till Gävle för kärlekens skull och blev änka på min morbrors femårsdag.
Min farfar, som hade ett medfött höftfel, fick som yngst av nio bröder inte använda sitt läshuvud till vidare studier. Han såg Sovjet som ett föredöme, samtidigt som min farmor hade Bibeln som rättesnöre.
Min fars lillasyster var med och startade Livets Ord. Hans lillebror engagerade sig fackligt och jobbade en period heltid som S-märkt politiker.
Båda mina föräldrar var läkare. Min salig far försökte att tackla sina inre demoner genom att skapa abstrakta tavlor i pastell. Mamma blev frälst på ”Fredrik och Filippa” (Reinfeldt) som hon iklädd knallgul jacka värvade röster till i Kista, där hon bor.
Min hud är vit, med en myriad av bruna fläckar.
Jag har fött och ammat två barn och ser mig själv som kvinna, men har hört en fransktalande man på tunnelbanan säga till sin kompis:
”Je te jure – C’est un homme avec jolie cheveux.”
(Jag lovar dig – det är en man med vackert hår.)
Jag bor med min make i en trävilla i Bromma, med ett kök som inte renoverats sedan 70-talet.
Härkomst, klass, hudfärg, kön, sexuell läggning, bostad … Check.
Får jag tycka nu?
Jag HATAR hatandet.
Eva Schoultz
chefredaktör och
ansvarig utgivare
Polistidningen
