Nyligen friades den 18-åring som åtalats för handgranatsattacken i Tumba i tingsrätten. Polistidningen har pratat med de fyra poliserna som satt i bussen.
Nyligen friades den 18-åring som åtalats för handgranatsattacken i Tumba i tingsrätten. Mycket talar för att beslutet kommer att överklagas. Polistidningen har pratat med de fyra poliserna som satt i bussen.
Läget är relativt okej tycker Michael, när Polistidningen pratar med honom dagen efter att den frikännande domen har offentliggjorts.
– Någonstans hade man ju kalkylerat med det. Kollar jag rent professionellt, som polis, ser jag ju svårigheterna med att få bevisningen att räcka. Även om jag inte tycker att hans berättelse är trovärdig. Men som brottsoffer skulle det ju vara viktigt med en fällande dom för att få upprättelse.
Michael beskriver en molande värk i öronen som fortfarande drabbar honom ibland och hans tinnitus är värre vissa dagar säger han.
– Och visst tänker man på det här hela tiden men det är hanterbart.
Arbetsgivaren har nu ordnat med krissamtal som poliserna ska få delta i på ett traumacenter och det tycker Michael är bra.
– Jag har varit på fyra FN-uppdrag och vet hur viktigt det är att få ett avslut. Det är ju annars en brist hos polisen att man inte tar tag i sådant här. Minnena ligger ju kvar.
Att få ett avslut på själva rättsprocessen tror Michael också är avgörande för det där avslutet.
– Och det är väl nu det börjar, om det går upp till hovrätten, säger han.
När Polistidningen når Richard sitter han vid frukostbordet efter att ha jobbat natt på ledningscentralen där han arbetar sedan han slutat på tunnelbanepolisen strax efter handgranatattacken. Han har hunnit ta del av domen och är inte förvånad.
– Jag tyckte det var lite tunt från början så jag var nog pessimistisk.
Richard berättar att han till stor del lagt det hela bakom sig. Han mår bättre nu. Mycket tack vare att han bytt arbetsplats tror han.
– Men jag ser också händelsen ganska mycket som en del av mitt jobb och jag är ganska bra på att lägga det åt sidan. Men jag hoppas ju att rättsväsendet så småningom ser det på ett annat sätt än vad tingsrätten gjort här, säger han.
Patrik befinner sig i Boden på en skidtävling när han nås av beskedet. Han hade väntat sig att det skulle bli en lång process, men hoppades på att tingsrätten skulle döma den åtalade 18-åringen.
– Det hade ju känts lättare om det börjat så. Jag blev ledsen när jag fick beskedet faktiskt, säger han.
På sätt och vis tycker han att han har fått mer distans till det inträffade, men problemen med hörseln har blivit värre.
– Jag undviker öronproppar när jag ska sova och så för det tjuter så.
Bortsett från det fysiska bidrar en del andra omständigheter till att det känns tufft för Patrik. Han håller sedan tidigare på med en process för att får ersättning för en ögonskada. Den kom av att han fick en sten kastad på sig i samband med en fotbollsmatch förra sommaren. I det fallet saknades en misstänkt gärningsman.
– Så där har jag inte någon advokat, vilket jag ju har i det här fallet, utan jag driver det ensam. Så helt ärligt bryr jag mig inte om vad den här killen får för straff för det här. Det blir väl kanske ändå bara något år extra. Jag önskar att han hade blivit dömd så att jag kan få mitt skadestånd helt enkelt.
Patrik jobbar fortfarande kvar inom tunnelbanepolisen. Det gör också Fredrik, som inte riktigt tycker att han har hunnit processa det som hänt.
– Jag mår nog bra men det är så mycket annat som är rörigt inom myndigheten nu. Man vet inte riktigt vem som ska bli ens närmsta chef till exempel. Det här har hamnat lite undan, säger han.
– Jag tycker att det här med krissamtalen känns proffsigt och seriöst, för även om jag mår bra nu så vet man ju inte om något ligger kvar.
Vad gäller tingsrättens beslut var Fredrik beredd på utgången även om det irriterar honom att det blev som det blev.
– Jag förutsätter att åklagaren överklagar. Gör han inte det blir jag nog väldigt besviken.
