Jag läste Lena Nitz debattartikel i Expressen häromdagen och kände hur min förtvivlan och ilska vällde upp igen, skriver signaturen ”Uppgiven mamma” som drömt om att bli polis.
Jag läste Lena Nitz debattartikel i Expressen häromdagen och kände hur min förtvivlan och ilska vällde upp igen.
Som en 30+, skåning och tvåbarnsmamma med en långvarig dröm om att bli polis, insåg jag att min chans om drömyrket snart skulle vara förbi. Därför gjorde jag mina tester i september 2015 och klarade allt.
Lyckan var stor fram till antagningsbeskedet kom. Med darrande händer öppnade jag kuvertet och tårarna vällde upp när jag såg att jag var antagen! Sedan kom gapskrattet i ren chock när jag såg att placeringen var i Umeå. Jag ringde direkt till Rekryteringsmyndigheten och fick en köplats att byta till Växjö. Jag låg högt upp på listan och det kändes som det kanske fanns en chans.
Tiden gick och jag fick reda på att om jag skulle kunna börja i Växjö betydde det att ett rent byte måste ske. Skolorna ville behålla sina studenter och hoppade en elev av, eller aldrig började, blev platsen förverkad. Den skulle alltså inte bli tillgänglig för någon som ville byta. Det fanns inte ens några reserver!
Frustrationen jag kände går inte att beskriva och jag fick till slut tacka nej till min plats, fredagen innan uppropet i Umeå. Samtidigt som det kanske, två veckor senare, blev en plats ledig i Växjö.
Om man vill ha in nya poliser till en redan vacklande, knägående organisation måste man fundera på hur man kan möta de antagnas behov och se till hur placeringarna och chansen att byta ser ut.
Jag kommer att söka igen och hoppas då att jag istället kommer in på Distansutbildningen eftersom det passar min livssituation bättre. Man ska inte ge upp sin dröm så lätt!
Uppgiven mamma som vill kunna göra en insats för samhället
