”Det är ju bara slöseri med allas resurser och tid om de inte kan säga om det är någon mening att jag söker igen” skriver en person som två gånger sökt till polisutbildningen och nekats plats.

Efter att ha läst insändaren ”Vem har aldrig haft sömnsvårigheter?” så kände jag att texten träffade mig direkt.

Jag är en man på strax över 30 år som har en lång lista av meriter och erfarenheter. Flera poliser jag har haft kontakt med genom jobbet har uppmuntrat mig att söka till Polisen. När jag gjorde slag i saken och sökte till polisutbildningen blev jag kallad till Rekryteringsmyndigheten.

Jag fick 6 på begåvningstestet, 9 på styrka och 5 på cykel. Alla tester såg bra ut tills jag kom till psykologen. Efter intervjun blir jag kallad till ett annat rum med en annan person som meddelar att min ”resa med dem tyvärr är slut”. Väldigt nedstämd frågar jag varför, men får till svar att de inte kan säga varför jag blir nekad.

När jag meddelar mina polisbekanta blir de flesta chockade och rent av arga. Personligen blev jag mest besviken.

Nästa gång jag söker har jag skaffat mig en chefsposition på ett civilt jobb. Jag har fått två utmärkelser som månadens anställd inom företaget. Men drömmen om att bli polis gör att jag söker igen.

Eftersom jag söker inom tvåårsgränsen får jag behålla de tidigare testresultaten och blir bara kallad till psykologen. Jag tycker att det går bra. Psykologen skrattar och det verkar som att vi får bra kontakt.

Efteråt blir jag kallad till samma rum med samma andra person som även denna gång ger mig samma svar. Jag frågar, nu när jag blivit nekad två gånger: Vad det är för fel på mig?

Till svar får jag att de inte kan säga varför jag blir nekad. Jag svarar att de måste ju kunna ge mig något, det är ju bara slöseri med allas resurser och tid om de inte kan säga om det är någon mening att jag söker igen. Till svar får jag att de inte kan säga varför jag blir nekad.

Två av mina vänner går nu på polisutbildningen. När vi pratar om intervjun med mera så blir de upprörda över hur allt har gått till. Men enligt dem har jag inte varit tillräckligt ödmjuk i mina svar.
”Man ska ju svara si och svara så”. Som om det skulle finnas ett färdigt system på hur man ska uppföra sig när man pratar med en psykolog. Personligen känner jag bara frustration över att inte få några raka svar. Jag vet vad jag ger mig in i. Efter så många år inom bland annat Kriminalvården är man ingen duvunge. Kanske är jag för färgad av detta, att det är det som är felet. Vänligen säg då det. Säg till mig att tyvärr, du kommer aldrig att komma in på polisutbildningen så sök något annat.

Det är lite som att stånga huvudet mot en vägg. När man söker en civil utbildning så behöver du betyget i vissa ämnen. Då pluggar du tills du har de betygen. Söker du en annan utbildning kanske du behöver yrkeserfarenhet inom branschen. Då jobbar du med dessa yrken tills du har den erfarenhet du behöver.

När du drömmer om att bli polis, träffar du en person som nekar dig. utan möjlighet att få svara om det har blivit ett missförstånd.

Jag kommer att söka igen. Att bli polis är min dröm. Jag önskar bara att Rekryteringsmyndigheten kunde se det med mina ögon.

Anonym