”Hur i h*** tänkte du nu?” får jag ur mig.
Det finns absolut ingenting värdigt i hur jag, röd, flåsig och med darrande underläpp, bankar på bilrutan.
”Hur i h*** tänkte du nu?” får jag ur mig.
Det finns absolut ingenting värdigt i hur jag, röd, flåsig och med darrande underläpp, bankar på bilrutan.
Mannen i den svarta, glänsande bilen med uppenbart stark motor ser frågande ut. Nyss körde han så nära mig att jag kände värmen från lacken mot mitt underben. Fort gick det. Han tryckte till på gasen precis när han ryckte om. Mitt hjärta stannade för en sekund. Oftast blir jag bara irriterad, men idag blev jag rädd och sen arg. Till sist ledsen.
Jag är en mycket laglydig cyklist. Retar förmodligen gallfeber på vissa, mer anarkistiska medtrafikanter, genom att konsekvent stanna vid rött. Jag signalerar och håller koll på omgivningen. Det skulle aldrig falla mig in att ge mig ut i trafiken med lurar och jag är mån om att göra tummen upp till de som släpper mig över en korsning. Jag är heller inte en ”tävlingscyklist”. Efter att ha tagit del av ett antal fikabordskonversationer och läst ett gäng arga krönikor har jag nämligen förstått att det, det vill man inte vara.
När jag en gång, utanför sonens förskola, fick frågan om varför jag cyklar i ”tävlingskläder” blev jag varse att jag kanske uppfattas som en sådan i alla fall. Förlägen stirrade jag ned på mina luggslitna cykelskor där kardborrebandet lossnar ungefär en gång i minuten. Jag lyssnade på den lilla frågeställarens generade mamma som försökte släta över. Det var ju knappast ungen som kommit på det där med tävlingskläder själv. Noppriga vintertights. Jacka med texten ”Fjällmarathon Sälen”. Jag tror girosnobbarna med rakade ben och vita strumpor hade gråtit vid synen.
Jag har inte något emot riktiga tävlingscyklister. Jag möter dem ibland på mina rundor när jag kämpar mot den eviga motvinden i 26 knyck inför något galet lopp jag råkat anmäla mig till. De uppför sig ofta mycket bra i trafiken. Nej, anledningen är att det ju inte är fysmonstren i Tour de France som folk talar om när de raljerar över ”tävlingscyklister”.
Cykelbyxor med blöja, snabba glasögon och bockstyre är detaljer som tycks få folk att se rött. Jag har fått ”fartdåre” ropat efter mig när jag cyklat tio kilometer i timmen på en gång- och cykelbana. En gång sparkade en kvinna på min cykel vid ett övergångsställe – när jag stod still. Då hade jag inte ens bockstyre.
Jag har vid mer än ett tillfälle suttit vid en middag där folk slagit fast att det är just cyklisterna i lycra som är livsfarliga i trafiken. Det är rätt åt dem när de blir påkörda. Det fnissas åt att man kan spruta spolarvätska på dem så de far i diket. När jag harklar mig och påpekar att jag faktiskt också har kuddbyxor för att spara min elända ända, får jag höra att jag nog är undantaget som bekräftar regeln.
Snacket eldar på ilskan. Ju mer överens alla blir om att det där som rullar fram i mer eller mindre glänsande funktionsmaterial är fienden, ju lättare är det att det trampa på gasen för att sätta oss på plats. ”Cykla på cykelbanan”, har jag hört mer än en gång, trots att cykelbana faktiskt saknas just dit jag ska. Inte sällan ackompanjeras instruktionen av ett tutande som rimligtvis bringar fler trafikanter än mig ur fattning.
”De tror att de är odödliga” är en annan sak jag ofta hör sägas om ”tävlingscyklisterna”.
Nej. Det tror vi verkligen inte. Det är faktiskt därför jag gråter lite där framför mannen i den svarta bilen.
– Det där är livsfarligt, snorar jag.
För hade jag vinglat till när han brände förbi så vet jag faktiskt inte hur det hade slutat.
Mannen i den svarta bilen spelar fortfarande förvånad och nu tutar bilen bakom till hans räddning. Han rullar vidare och jag är tveksam till om jag lyckats göra något bestående intryck. Men kanske, kanske kommer han ihåg till nästa gång att där, under de provocerande 
funktionsmaterialen, finns det kanske en alldeles rödflåsig och vanlig människa, som bara vill komma fram till jobbet – och hem till sina barn igen.
