Beställning av uniformspersedlar hanteras numera centralt. Tjänstekorten ser annorlunda ut och begreppsfloran över ”rotlar”, ”avdelningar”, ”sektioner” och ”enheter” har berikats med kandidater som ”stationer” och ”centrum”. Några nya förkortningar har förstås också tillkommit;
ROLG, NOLG, KSB och så har BIP blivit FILIP. Mycket är sig också likt. Lokalfrågor, bemanningsproblem och övertidsersättningens storlek är till
exempel lika aktuella frågor nu som då.
Det var inte självklart att lämna Polismyndigheten. Hur jag än vred och vände på förutsättningarna så kom valet slutligen att handla om att å ena sidan följa mitt hjärta och den kriminaltekniska fascinationen eller å andra sidan få nya yrkesmässiga kunskaper och förmåner. Jag hade fått ett erbjudande jag inte kunde motstå. En skräddarsydd tjänst med möjlighet att fördjupa mitt vetenskapliga intresse för polisarbete och doktorera i tjänsten.
Med visshet om att svenskar ägnar i snitt 41 år i yrkeslivet fann jag beslutet att tacka ja välmotiverat. Men ändå. Inlämning av uppsägningsblankett, bricka, vapen och kängor som sett sina bästa dagar föregicks av svår vånda. Jag var bokstavligen ett emotionellt vrak ända in på upploppet. Kollegorna blev till och med blåsta på avskedskalaset och det skulle ta ett år innan jag känslomässigt kunde gå tillbaka med bjudfika.
Människor är olika och värderar därmed olika saker i sin yrkestillvaro. Arbetsort, lön, utvecklings- och karriärmöjligheter är avgörande för vissa. För andra är kollegial gemenskap och stimulerande arbetsuppgifter viktigare. Vad som motiverat de cirka 3 000 poliser som valt att pröva lyckan hos andra arbetsgivare sedan jag lämnade låter jag vara osagt. Högre (läs: anständig) lön och bättre arbetsvillkor har lyfts fram som
centralt för många men jag ställer mig tveksam till om det i hjärtat alltid känts rätt.
Oavsett om man lämnar eller söker återanställning hos en arbetsgivare kan man bara ensam ansvara för sin egen utveckling och karriär. För min del är cirkeln nu sluten och efter en längre period av utveckling i en annan del av rättsväsendet har jag nu kommit ”hem”. Tillbaka till polisen och kriminaltekniken.
Jag har inte precis hoppat vårdslöst fram och tillbaka mellan tjänster men ändå, viss risk finns att jag nu betraktas som något av en så kallad hoppjerka. Samtidigt vill jag tro att attityderna förändrats. Förr kunde
jobbväxlingar betraktas som tecken på illojalitet, brist på engagemang eller att man hade myror i brallan.
I dag är tonen en lite annan och arbetsgivare har tvingats anpassa sig till allt större krav på karriärsutveckling och yrkesmässig stimulans. Och i sanningens namn är det väl rimligt? Arbetskraft är en konkurrensutsatt vara och Polismyndigheten, liksom alla andra arbetsgivare, har att sälla sig till skaran av attraktiva arbetsgivare.
I dag är varken lön eller arbetsvillkor avgörande för de som söker sig till polisen. Mer troligt en vilja att ha en viktig samhällsfunktion, kollegial gemenskap och stimulerande arbetsuppgifter. Eller så följer man helt enkelt sitt (blå) hjärta.