En del med polisdrömmar måste inse det hårda, att drömmarna blott är drömmar. Men. Räcker en diagnos för att avgöra om någon skulle bli en bra polis eller inte?
”Om du har eller har haft ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos kan du inte bli polis.” Punkt. Beskedet på polisen.se är tydligt. Nej till alla med neuropsykiatrisk diagnos.
Denna fråga engagerar. En polis har anmält Polismyndigheten till Diskrimineringsombudsmannen för att han tycker att detta blanka nej är diskriminering. Hans anmälan handlar inte om att alla med neuropsykiatrisk diagnos ska få bli poliser, utan om att människor med neuropsykiatrisk diagnos ska ha rätt att göra antagningstesterna, och få en individuell bedömning. I dag får de inte det.
Det är problematiskt att generalisera. På samma sätt som att alla poliser inte är skyddshelgon och alla poliser inte är bastards. På samma sätt är alla med neuropsykiatrisk diagnos inte olämpliga som poliser. Och alla är inte lämpliga. Alla är olika. Människor. Individer.
Det är inte läge att superkrafta diagnoserna, de innebär också svårigheter och kamp. Men det finns grader av svårigheter. Och kan man lära känna sina symtom, hantera dem, då kan man hitta en plats i livet och ett jobb där ens egenskaper är något som kan vara bra.
Debatt är sunt och friskt. Så, är detta att sänka kraven på poliser? I mina ögon är det precis vad det inte handlar om. Att öppna för människor med neuropsykiatrisk diagnos handlar snarare om att öppna för att berika i stället för begränsa.
Underskatta inte polisyrket. Men inte heller människors kraft att ta makt över sina svårigheter. Och använda sig av erfarenheterna.
Låt oss få frågan prövad.
