Den senaste tidens debatt har i hög grad handlat om de sänkta antagningskraven för polisstudenter i form av slopade språkprov, sänkta begåvningskrav och svårigheter att avskilja icke lämpade studenter.

Det jag vill belysa talas det mindre om; de medicinska krav som ställs på individen för att vara behörig att söka till polisutbildningen, med fokus på epileptiker.

Jag fick epilepsi när jag var 12 år och har medicinerats sedan dess. Jag är anfallsfri, har körkort och lever ett normalt liv. För cirka 15 år sedan sökte jag till Polishögskolan. Jag gjorde de tester som krävdes, för att på slutet få veta att jag inte var behörig på grund av min diagnos. I samband med att den funktionsinriktade utbildningen för civilanställda infördes tog jag ånyo kontakt med antagningen. Jag fick veta att man inte kan vara polis som epileptiker. Jag frågar mig på vilka grunder? 

På Polisens hemsida står det att man inte får ha ”…ett medicinskt hälsotillstånd eller symptom som kan utlösas eller förvärras av arbetet, till exempel på grund av ett behov av regelbunden medicinering och tillgång till mediciner.” På Pliktverkets hemsida framgår att ”…om man medicinerar, kontinuerligt eller vid behov, får läkemedlet inte påverka omdöme, vakenhet, koncentrations- eller reaktionsförmåga.” Det är motsägelsefullt; man får inte vara i behov av regelbunden medicinering, men om man är det får inte medicinen påverka individen på ovan nämnda sätt.

Vidare omnämns, vid antagningen, accepterade diagnoser som förutsätter intyg från specialistläkare (såsom vissa hjärt- och kärlsjukdomar, vissa psykiatriska diagnoser, adhd etc.). En del av dessa kräver medicinering. Här görs alltså individuella bedömningar utifrån sökandes tillstånd. Epilepsi är dock ”…ett hinder för att bli polis. För att göra avsteg från bedömningen krävs ett specialistutlåtande där det framgår att du varit anfallsfri sedan tio år tillbaka utan att du behövt ta några mediciner.”

Jag ifrågasätter detta starkt. En person som varit anfalls- och medicinfri under tio års tid har inte längre diagnosen epilepsi. Det handlar alltså inte om att ”göra avsteg”, man får helt enkelt inte ha epilepsi för att uppnå kraven till antagning. Synen myndigheten har på diagnosen är förlegad, stigmatiserande och bör ses över. Epilepsi är mångfasetterat. En stor del epileptiker lever helt vanliga liv med allt det innebär. Många har körkort, klarar av natt- och/eller skiftarbete, har god fysik och så vidare. Epilepsi är inte lika med anfall eller rigida tider för medicinintag. Det tycks man tro inom myndigheten.  

Givetvis ska inte epilepsin vara av den art att den kan framkalla fara för polisen själv, dess kollegor eller allmänheten. Jag efterfrågar dock att en individuell prövning för epileptiker med intyg från specialistläkare tillåts, som i exemplet med ovannämnda diagnoser. Detta för att öppna upp för epileptiker vars tillstånd inte skulle utgöra ett hinder. Många potentiellt kompetenta poliser stängs ute innan de ens får chansen att söka till utbildningen. Skulle dessa individer inte vara lämpade poliser ska det avgöras under ansökningsprocessen och under utbildningens gång, inte tidigare.

Ebba Stjernberg,
Civil utredare, Polisen region Stockholm