Avsnitt fyra av tio är släppt på SVT och serien hyllas för att visa hur poliser har det på jobbet. På riktigt. Vad de gör, hur de gör, vem som gör. Ett sätt att få till autenticiteten har varit att ha med poliser på inspelningarna, som kollat att detaljer blir rätt. Några har också varit statister. Och en polis, som jobbat som skådespelare, gick igenom manuset.
– Har han sagt ”Det skulle väl kunna hända” är det gott nog för mig, men inte om han skulle säga ”Det skulle aldrig kunna hända”, säger seriens huvudförfattare Cilla Jackert.
Hon tycker att hon serien ut lyckas hålla intresset uppe bara genom att vara i polisvardagen. Vill man ha högre pulsspänning kan man slå över till en annan kanal, resonerar hon.
– Men jag tror att livet för de sex poliserna kan vara nog så spännande. Jag tycker personligen att det inte är historierna i serier som tar tag i en, utan karaktärerna. Man tittar vidare för man vill veta hur det går för människorna som gestaltas.
Idén till serien började gro 2006. Cilla var hemma, en fredagskväll i maj, gravid med sitt andra barn. Tillsammans med hennes syster kom två poliser med ett dödsbud. Deras mamma hade drunknat utomlands.
– Det var naturligtvis det mest omtumlande jag varit med om. Det var inte så att jag där och då bestämde mig för att jag skulle göra en tv-serie, men jag har alltid burit med mig den situationen. Jag kände, vad är det för märkligt jobb att åka hem till människor och lämna ett besked som förändrar livet för alltid, sitta kvar, se sorgen.
Det sammantaget med att hon senare började följa YB Södermalm på Twitter öppnade för att sätta ord på idén hon bar. Speciellt efter en tweet om att en polis fått ta en tvååring från en överdoserad avdomnad förälder, för att sen åka hem och bada sina egna barn.
– Den frågan man ställer sig då är, hur känns det?
För henne handlar serien inte främst om poliser, utan om hur man förblir människa.
– Hur sjutton förblir man en hel människa?
Sedan serien började visas 17 januari har hon blivit kontaktad av många poliser som berättat att de blivit berörda. Flera känner att serien varit och rivit i obearbetade saker de själva varit med om. De har inte skrivit vad det handlat om, och hon har inte frågat, bara tackat.
Om du har inspirerats av YB Södermalm, vad har du inte inspirerats av?
– Inte av spänningspolisserier om supersmarta utredare som letar efter bestialiska mördare. Det är inte det som är intressantast. Jag tycker det är spännande med människor, människor i vardagen. Hur det än kommer sig lever de flesta i en gråskala, som kan vara nog så dramatisk.
I alla avsnitt rullar Twitterkommentarer förbi i bild, från en allmänhet som både hyllar och hatar det polisen gör.
Du vill ju med serien visa att poliser är människor. Vill du också visa att människor tror sig kunna vara poliser?
– Det är väldigt positionerat och svartvitt på sociala medier. Den tysta majoriteten som är nyanserade märker man inte av.
Själv har hon stängt sitt Twitterkonto, för blodtryckets skull, som hon uttrycker det.
Efter seriesläppet har titeln blivit omdiskuterad. ”Tunna blå linjen” symboliserar polisen som den tunna linjen mellan ordning och kaos. Kritiker menar att det är en onödigt dramatisk och okritisk symbol.
När de som jobbat med serien spånade titelidéer kom förslaget ”YB” upp, men dissades eftersom titeln inte fångar in alla i kåren. Sen kom mer poetiska varianter som ”I skuggan av…” och ”I månskenet av…”. Det funkade inte heller.
– När titeln valdes kändes den inte kontroversiell, utan tunna blå linjen var något poliserna själva benämnde sig som. Vi ville med titeln berätta att serien har ett innanförperspektiv. Det lite märkliga är att hade det varit en läkarserie hade man inte reagerat på innanförperspektivet.
