Peter Hellman, advokat
Foto: Karl Gabor
Regeringen tillsatte nyligen en utredning som ska överväga minskade krav på användning av namn i beslut och andra handlingar, samt skärpt sekretess för uppgifter om offentliganställda. Redan tidigare har det inom Polisen gått att utfärda särskilda tjänstekort där personuppgifter ersätts med ett tjänstgöringsnummer, en möjlighet som enligt nya föreskrifter nu har utökats.
Enligt Polistidningen bedömer Polismyndigheten att ungefär 12.000 poliser och 3.000 civilanställda kommer att vara berättigade till anonymiserad tjänstelegitimation, att jämföra med de cirka 500 poliser som hade särskilt tjänstekort 2019. Därmed kan mer än hälften av Sveriges poliser i framtiden vara anonyma i kontakter med enskilda.
Tanken på att anonymiserade poliser skulle minska utsattheten för hot och våld är naturligtvis lockande. Men den är också försåtlig eftersom den i förlängningen riskerar att skada rättsstaten.
Offentlighetsprincipen är en grundbult i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten har rätt till insyn i och tillgång till information om statens verksamhet. För att tillvarata enskildas rätt och intressen har det också sedan länge varit ett grundläggande krav att den ansvarige beslutsfattaren tål granskning och inte är anonym.
Varför är då detta så viktigt? Vid sidan av att varje inskränkning av det öppna samhället förskjuter gränsen för vad som kan granskas av medier och enskilda medborgare, har den som är föremål för myndighetsutövning, innefattande tvångsåtgärder, ett självklart och berättigat intresse av att få veta vem som beslutat i dennes ärende.
Från medborgarens perspektiv har det av rättssäkerhetsskäl stor betydelse att kunna kontrollera myndighetsutövningen och dess förenlighet med gällande lagstiftning så att hens grundläggande fri- och rättigheter inte inskränks. För att kunna göra sådana kontroller måste exempelvis den enskilde beslutsfattarens bakgrund och bevekelsegrund kunna kontrolleras. Detta bland annat för att kunna uppdaga situationer där jäv eller bias kan ha spelat in i beslutsfattandet. Varje steg mot att försvaga denna rätt till insyn lägger hinder i vägen för att enskildas rättigheter skall kunna hävdas.
Att rakryggat stå upp för myndighetsutövningen under eget namn är också en fråga om förtroende för såväl den enskilda polisen som för myndigheten i stort. Andra sidan av myntet blir att den som är anonym riskerar att bli mindre noggrann när man vet att risken för granskning är mindre. Även acceptansen för beslut och åtgärder riskerar att urholkas om beslutsfattarna anonymiseras.
Sveriges poliser borde snarare välkomna att deras myndighetsutövning är lätt att granska än att förespråka inskränkningar i detta avseende. När det gäller hot och våld mot poliser är ökad anonymisering inte lösningen. Tvärtom måste rättssamhället, när myndighetsföreträdare hotas, stå extra starkt och fast i sina grundläggande övertygelser om öppenhet och offentlighet.
I stället för att låta medarbetare gömma sig bakom anonyma beteckningar borde Polismyndigheten lägga betydande resurser på att gripa och lagföra alla som uttrycker hot eller liknande mot poliser. På så vis kan både polisernas arbetsmiljö och vår öppna rättsstat värnas.
Peter Hellman
Advokat
