Det var första dagen efter en veckas semester. Mats Johansson och frun hade hälsat på ena sonen och hans familj i Malmö och sedan bara varit lediga hemma.
Strax efter klockan fyra sa Mats hej då till siste man på avdelningen och lämnade tionde våningen i polishuset i Norrköping. Utanför huvudentrén fick han förklara för en man som ville in att receptionen precis stängt för dagen. Det är ganska vanligt att han får göra det för folk som tror att det är öppet, skyltningen är rätt otydlig, en vanlig smådispyt. Men när mannen förstod att Mats jobbade i huset hände något annat. Blicken blev svart.
– Det var så himla tydligt, det gjorde honom vansinnig. Jag skulle definitivt sprungit, men tog fel beslut. Ibland tar man fel beslut.
Mannen högg Mats med kniv. Carl Fredrik Jerrhage, en annan polis som såg allt inifrån, sprang ut, skrek och försökte avbryta. Han blev jagad, men inte huggen. En tredje polis sköt till slut mannen, en gång i benet, och Mats fördes med flera hugg och livshotande skador till sjukhus.
Någon gång under allt detta tänkte Mats ”ska det här vara min sista upplevelse”? Han minns att han i ambulansen hör att de är rädda att förlora honom, de ställde frågor som till ett barn. Han tror att kollegans försök att distrahera mannen förmodligen räddade hans liv.
Den 57-åriga man som kom till Norrköpings polishus den där eftermiddagen den 27 februari var beväpnad med två knivar, 14 petflaskor med bensin och veke, och en tändare. Den 24 maj åtalades han för två fall av försök till mord – på Mats och Carl-Fredrik – och förberedelse till grovt sabotage mot blåljusverksamhet. I ett avrapporterings-PM från bombskyddet, som kallades till platsen, står att ”de troligaste scenariona är att pet-flaskorna antingen skulle placerats ut och antänts, antänts och kastats eller att vätska skulle hällts ut på valda platser och antänts”.
Det har hunnit bli början av juni när det är dags för rättegång, en heldag i sal 3 i Norrköpings tingsrätt. Polistidningen är där, Mats är med från ett medhörningsrum intill. När övervakningsfilmerna spelas upp väljer han att inte titta. När vi träffas dagen efter säger han att han tycker de är onödiga att se.
– Min hjärna har filtrerat bort de otäckaste delarna, det vill säga knivhuggen. Att se filmerna skulle kunna framkalla minnen som jag vill slippa. Jag vill inte veta alla detaljer.
Han har också rått sin fru och sina två söner att inte titta.
Mats tar ett nikotintuggummi. Berättar att han under veckan han fick vara på sjukhus passade på att trappa ner på snuset. Första dagarna fick han inte snusa alls och märkte att det gick ju lika bra det. När han sedan fick snusa smakade det bara inte gott. Väl hemma bestämde han sig för att försöka sluta helt.
– Normalt sett snusade jag en dosa per dygn. På sjukhuset gjorde jag inte åt en halv dosa på en vecka.
Mats tror att mannen som knivhögg honom var ute efter att skada Polisen som myndighet. Däremot tror han inte att attacken var riktad mot just honom, och det är en anledning till att han efter omständigheterna mår bra. Det, och att han pratat mycket. Visst, de första dagarna när han låg på sjukhuset och inte klarade sig själv, då tänkte han en del obehagliga tankar.
– Men i och med att jag berättat om detta för alla som vill lyssna har jag på något sätt bearbetat händelsen.
En av alla han pratat med är psykologen på företagshälsovården. I början pratade de mycket om själva händelsen, sedan mer om metoder för att förebygga stress och oro.
– Sådant som sådana här händelser kan sätta i gång.
Han säger att folk i hans omgivning tror att obehagliga minnen från knivattacken kan komma tillbaka till honom senare, men enligt psykologen har han bearbetat det bra och sannolikheten för en backlash är låg.
– Jag är glad för det och får lita på vad hon säger. Men hon säger det inte med hundra procents säkerhet, utan att så här brukar det vara.
Mats tycker ändå att han sluppit den värsta biten – att vara en av de anhöriga som fick sitta och vänta på besked under operationen. De har berättat att det var fruktansvärt. Där i väntrummet på akuten satt några kollegor tillsammans med Mats familj. De här timmarna blev hans då åtta månaders barnbarn Dahlia en ljusglimt i mörkret.
– I en så allvarlig situation var det kanske bra att fokusera på ett sött barn som var glatt.
De har berättat att hon var väldigt pigg, men att de till slut lyckades få henne att somna i en polis famn.
Mats använder ordet ”fantastiskt” när han pratar om stödet från jobbet. Förutom där på sjukhuset berättar han om de närmsta kollegorna som hjälpte honom och frun att avboka den kommande helgens tåg och hotell i Stockholm. Planen var att de skulle åka dit för att fira fruns 60-årsdag.
– De tog tag i det som vi inte orkade och vi fick tillbaka alla pengar eftersom det sågs som beaktansvärda skäl. Det kanske låter som en bagatell, men det var ändå lite stort att de hjälpte oss med det.
Från kollegor över hela landet har han fått sms och samtal, blommor och presentkort, whisky och rom av finare sorter. Även rikspolischefen har hälsat på. Mats tycker att han fått så mycket stöd att han bekymrat sig för hur han ska hinna svara på allt. Han har försökt tacka, men vill passa på igen.
– Jag blir faktiskt riktigt berörd av att så många visar omtanke och engagemang. Det är ändå en tröst att folk gör det.
Han tror att händelsen berörde kåren extra mycket eftersom den inträffade fem dagar efter Mats Löfvings död.
– Jag vill inte göra några jämförelser, men på något sätt tror jag det är samma mekanismer. Man känner en tillhörighet och blir drabbad av någon form av sorg för att sådana här händelser händer.
Den 5 mars skrevs Mats ut från sjukhuset och den 2 maj började han jobba 25 procent. Sedan 2018 är han utredare på aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i region Öst. Här trivs han. Här får han jobba med brott han inte jobbat med tidigare, som ekonomisk brottslighet, utpressning och grova narkotikabrott.
– Det som är bra och roligt är att man jobbar långsiktigt mot en gruppering, på ett strukturerat och planmässigt sätt, med en ofta ganska bra resurs.
Att skydda samhället från sådana händelser som han drabbades av, eller att Polisen kan göra något mer i medarbetarskyddet för att förhindra det, tror Mats är svårt.
– Vi kan inte stänga igen vårt samhälle, då blir det outhärdligt.
Däremot kan Mats fundera på varför gärningsmannen inte var under behandling. Han har tidigare dömts ett flertal gånger, senast 2013 till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han hade bland annat förskansat sig i sin lägenhet och därifrån kastat brandbomber mot poliser som befann sig på platsen.
Han skrevs ut i juni förra året.
– I det här fallet har samhället misslyckats.
Under husrannsakan i gärningsmannens bostad hittade man handlingar och handskrivna noteringar som bland annat handlade om ilska och hat mot Sverige och myndigheter.
Att kunna fortsätta med sitt stora fritidsintresse golf har varit en viktig grej för Mats. Och det kan han. Bestående fysiska men kommer bli ärren efter de sydda sårskadorna och operationssåren, och det tycker han inte är någon större fara. Men även om han känner att han mår bra upplever han sig mer stresskänslig i dag. Och att han har lite mindre ork. Är skörare. Han säger att han kanske inte gråter mer, men att det oftare blir svårt att prata. Det stockar sig i halsen. Och så har han blivit mer misstänksam.
– En liten del av min trygghet har den här mannen stulit från mig. Jag rör mig obehindrat, är inte paranoid, men det finns en medvetenhet jag helst hade velat slippa. Om en människa sätter blicken i mig en sekund för mycket tänker jag på det.
Han tycker också att det stulit lite av sugen och tron på förmågan som polis, det här med stressen, orken och skörheten. Att det ibland kan kännas som det är dags att gå i pension. Han kommer troligen gå vid 63, men det var planen också redan innan allt hände.
– Jag ser ut som en mönstrad kudde på magen, säger Mats när vi pratar om ärren efter operationen.
Mats pratar ofta med glimten i ögat. Tvistar till rätt mörka situationer. Han skulle inte säga att humorn är en medveten taktik för att hantera livets svärta, men att han kan hitta humoristiska inslag även i de mest konstiga situationer.
– Det finns ingen humor i det som utspelade sig utanför polisstationen, men jag minns att jag tänkte om kollegan som kom ut och skrek, ”det var fan vilka röstresurser han har, sjunger han inte i kör också?” Vad det gör eller om det hjälper kan jag inte säga, det gör det förmodligen.
⚫ ⚫ ⚫
Efter rättegången fick den tilltalade genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och enligt den lider han av en allvarlig psykisk störning. Den 7 juli dömdes han i tingsrätten till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, för försök till mord i två fall och förberedelse till grovt sabotage mot blåljusverksamhet. Enligt domen ska han också betala skadestånd på 250.000 kronor till Mats Johansson och till Carl-Fredrik Jerrhage på 209.400 kronor.
Den 26 juni gick Mats upp till 50 procent, i oktober är planen att han ska vara tillbaka på heltid. Psykologkontakten är avslutad. Han har klarat av att hålla sig från snusen.

MATS JOHANSSON
Ålder: 61.
Bakgrund: Polisexamen 1983. Har bland annat varit ordningspolis i Stockholm och Norrköping, jobbat i citygruppen i Norrköping och som utredare på våldsroteln (dagens grova brott).
Familj: Fru, två vuxna söner och två barnbarn.
Fritid: Golf framför allt. Men också löpning och matlagning.
Förebild: Har ingen, men en musikalisk idol är Bob Dylan.