I höstas hade jag cancer. En snäll form, som heter basiliom. Men ändå.
Allt började med en prick på armen. Jag brydde mig inte så mycket, kliade på den och ignorerade den. Men. Min. Fru. Blev. Orolig. Till slut gick jag till vårdcentralen där jag bor och fick pricken undersökt. Min husläkare tittade, fotograferade, och skickade bilderna till en specialist. Jag jobbar som kriminaltekniker i södra Stockholm sedan ett år tillbaka. Det är ett helt fantastiskt jobb! Det är kul, man är ofta i händelsernas centrum, men man behöver sällan springa någonstans. Och så får man vara nördig, det kan till och med vara ett plus. I arbetsuppgifterna ingår att då och då gå på obduktioner.
Men tillbaka till pricken på armen, som vi kan kalla Roine. Jag fick åka tillbaka till vårdcentralen där jag bor, och ta bort den. Det var min husläkare, som är under utbildning precis som jag, och hans handledare.
Jag var vaken, och de satte ett skynke för så jag slapp se. Men jag hörde! Och begåvad med livlig fantasi så skapade jag bilder själv, i huvudet. Jag försökte aktivt tänka på sommarängar och havet, men allt som kom upp var obduktioner. Och när de pratade med varandra om att man måste skära ända ned till fettvävnaden, då såg jag rikligt med färgen orange. För den färgen har fettet i människokroppen. Jag försökte koncentrera mig på att inte kräkas, eller svimma. Och det gick fint, men jag mådde ändå inte så bra. Det här var helt enkelt äckligt, och jag hade gärna sluppit det. De skar bort Roine och lade honom i en burk som de skickade till ett labb, där de kom fram till att Roine var ett basiliom. En cancerform som inte sprids till annat än huden, och som man inte kan dö av. Det känns jättebra.
Nu har jag varit hos en hudspecialist. Han var liten och skallig och 60 år gammal. Han var trevlig men hade redan gått för dagen, mentalt. Jag fick ta av mig tröjan och doktorn tittade med förstoringsglas på några andra prickar (Roine hade bara efterlämnat ett tre centimeter långt ärr på vänster överarm). Han bad mig dra ner byxorna också, till knäna, och tittade på låren men hittade inga prickar alls där. Sedan var det klart!
Allt ser bra ut sa min eftermiddagströtta hudspecialist och öppnade dörren till undersökningsrummet. Det här gjorde mig förvånad och lite besviken. Jag hade väntat mig att få klä av mig naken för att stå i ett svalt rum med två läkare och en sköterska som skulle gå runt i det klara vita ljuset och humma och titta noga efter avvikelser i paradiskostymen. Jag hade tänkt att detta skulle vara jobbigt, men nödvändigt för min hälsa. Nu var jag ute på gatan igen efter mindre än sju minuter. Visserligen friskförklarad, men ändå förundrad.
Om detta hade varit mitt kriminalteknikerjobb, hade det motsvarat att kliva ur bussen på brottsplatsen, luta sig innanför avspärrningsbandet, peta lite på liket, och slå fast ”inget brott!” Nu tänker jag i alla fall fortsätta att göra mitt jobb med intresse, nyfikenhet och noggrannhet, i exakt tjugo år till. Det känns jättebra.
