Förlåt, jag vill bara säga det att vi har träffats förr. Du kanske inte känner igen mig men jag känner igen dig. Jag vet att du är polis.
Undersköterskan står bredvid min sjukhussäng på BB. Jag håller min nyfödda dotter i famnen och försöker lära mig att amma utan större framgång. Undersköterskan har en ängslig men bestämd ton i sin röst. Hon har tänkt på vad hon ska säga och väntat på ett bra tillfälle. Tankarna i min nyförlösta hjärna börjar rusa. Vem är hon? Och vad vill hon säga? Kommer jag att behöva försvara mig på något sätt och måste jag göra det med mina bröst framme? Det kapitlet av Polkon har jag inte läst.
Vid det här laget har jag varit borta från ingripandeverksamheten sedan slutet på september 2022, det är nu april 2023. Jag minns inte att jag har mött kvinnan som står framför mig. Jag försöker tänka efter men jag är så oändligt trött. Hon var med i förlossningssalen, så långt minns jag. Hon var ett fantastiskt stöd för mig då. Inga varningsklockor har ringt och jag undrar om jag har tappat min förmåga att läsa människor runt mig. Den där berömda intuitionen som ingripandepoliser brukar ha. Som jag i alla fall en gång i tiden har haft.
Kvinnan framför mig fortsätter tala, om än nervöst. Hon säger: ”Jo, min son var strulig för ett tag sen.” Min puls går upp. Var det här anledningen till att jag inte fick den där ryggmärgsbedövningen jag bad om? Nu jävlar. Men sedan säger hon: ”Du skjutsade hem honom till mig en gång, och jag ville bara säga tack. Jag minns det, och jag var så tacksam för sättet du pratade med honom och mig på. Det går bättre för honom nu. Det känns fint att du hjälpte mig med mitt barn. Och att jag nu har fått hjälpa dig med ditt barn.”
Jag blir helt stum. Sekunderna går. Till slut säger jag något om att jag är glad att det går bättre för sonen. Och håller med om det fina i det hela. Jag tackar för hennes stöd och vi säger hejdå. Hon väntar kvar som att hon vill säga mer, men går sen.
Att skaffa barn är något som jag tänkt på hela livet, men bara sedan jag började polisutbildningen har jag förstått att det är ett problem. Det är ett dilemma som alla kvinnliga poliser i yttre tjänst som vill ha barn måste ta ställning i. Att bli gravid är en lycka, det innebär också ett avbrott i karriären. Först måste du lämna din ordinarie tjänst och sedan vara föräldraledig. Det är en lång tid att vara borta. När jag blev gravid som ingripandepolis så gick jag in tidigt, fast besluten att jag skulle tillbaka till ingripandeverksamheten. ”Det är på ren princip”, sa jag när andra frågade varför. Jag vill vara ingripandepolis. Det finns än så länge ingenting annat jag vill göra.
Nu är jag tillbaka, det går bra även om det blir pusslande. Min man vet hur viktigt mitt jobb är för mig. Han satt ju bredvid i rummet på BB när undersköterskan med darrig röst berättade för mig att en cirkel slutits. Och han förstod allt det som jag inte hade sinnesnärvaro att säga henne då. Så vi får det att funka, för det är ju det man gör som mamma, och som en ingripandepolis.
