GVI, metoden som tillämpades vid Sluta skjut, är en av få insatser mot kriminella nätverk som faktiskt utvärderats. Skulle det krävas evidens för alla polisens arbetsmetoder skulle vi snart ha en helt bakbunden kår. Det skriver tre forskare efter att metodens effekt ifrågasatts.
Kritiken mot Sluta skjut och Group Violence Intervention (GVI) som Johannes Knutsson framför i Expressen den 29 juni bör tas på allvar. Ingen brottsförebyggande metod bör införas eller permanentas utan kritisk granskning. Det är också rimligt att diskutera hur starkt det svenska kunskapsstödet för GVI är. Effekterna har hittills endast utvärderats i Malmö och även om resultaten pekar i positiv riktning går det inte att säkert avgöra hur stor del av minskningen av skjutningarna som beror på GVI. Där har Knutsson en viktig poäng.
Men om slutsatsen blir att polisen endast ska använda metoder med starkt svenskt empiriskt stöd uppstår ett större problem: då kan svensk polis knappt göra någonting alls. GVI är dessutom en av få insatser mot kriminella nätverk som faktiskt har följts och utvärderats över tid på flera platser i Sverige. De flesta satsningar avslutas eller sprids utan att följas upp systematiskt eller utvärderas.
En preliminär genomgång av studier från de senaste 15 åren som utvärderat den svenska polisens arbete visar att det finns många studier. De flesta fokuserar dock på implementering, organisation och samverkan snarare än effekter på brottsligheten. Få metoder har prövats upprepade gånger, i olika miljöer och med robusta effektdesigner. Studierna är värdefulla, men ger sällan den kumulativa evidens som efterfrågas i debatten.
Samma slutsats dras av Polisregion Stockholms Analyscenter, som i sin genomgång av effektutvärderade polisiära insatser 2010–2023 endast identifierar fyra insatser med effekt: myndighetsgemensam insats mot organiserad brottslighet, riktad patrullering, kameraövervakning i särskilt utsatta områden och grannsamverkan. Samtidigt betonar analysen att även etablerade metoder måste följas upp när de används i nya sammanhang. Vetenskapsrådet har också pekat på den begränsade tillgången till svenska effektutvärderingar.
Polisen förväntas alltså arbeta på vetenskaplig grund, men arbetar i praktiken nästan alltid under osäkerhet.
Om endast metoder med stark evidens från en svensk kontext fick användas skulle det leda till en paradox: politiken kräver ett mer evidensbaserat polisarbete samtidigt som den svenska evidens som skulle krävas för att avgöra exakt vilka metoder som faktiskt bör användas ofta saknas. Polisen förväntas alltså arbeta på vetenskaplig grund, men arbetar i praktiken nästan alltid under osäkerhet.
Evidensbaserat polisarbete innebär inte att endast metoder som utvärderats i en svensk kontext kan användas. Det innebär att polisen använder bästa tillgängliga kunskap, följer upp sina insatser och är beredd att ändra arbetssätt när resultaten uteblir. Om vi väntar på färdig svensk evidens innan nya metoder får prövas riskerar vi ett evidenskrav som leder till handlingsförlamning.
GVI bör därför varken okritiskt hyllas eller avfärdas. Men till skillnad från Knutsson är vår bild av det samlade kunskapsläget i Sverige att det finns förutsättningar att arbeta med strategin i en svensk kontext, men att det krävs fortsatt uppföljning och utvärdering för att med säkerhet kunna säga om arbetet leder till minskat våld. Den avgörande frågan är inte om polisen ska välja GVI eller någon annan metod, utan hur nya arbetssätt ska testas, följas upp och utvecklas. Det verkliga problemet är inte att metoder prövas under osäkerhet, utan att svensk polis fortfarande saknar en tillräckligt stark utvärderingskultur för att bygga kunskap om vad som fungerar, för vem och under vilka förutsättningar.
När Sverige nu går in i valrörelsen bör fokus inte bara ligga på fler poliser och strängare straff, utan också på vad polisen gör, vilka metoder de använder, vilket kunskapsstöd som finns för metoderna, men också på hur arbetet kan följas upp, utvärderas och utvecklas.
//Caroline Mellgren, Anna-Karin Ivert och Manne Gerell
Caroline Mellgren är biträdande professor i kriminologi och prefekt på institutionen för polisiärt arbete, Malmö universitet. Tillsammans med Anna-Karin Ivert har hon bland annat utvärderat polisens arbete med Sluta skjut i Malmö.
Anna-Karin Ivert är biträdande professor i kriminologi vid institutionen för kriminologi på Malmö universitet och prodekan på fakulteten för hälsa och samhälle.
Manne Gerell är docent i kriminologi vid institutionen för kriminologi vid Malmö universitet och har studerat flera av polisens metoder och insatser, med ett särskilt fokus på platsens betydelse för brott och otrygghet.
Caroline Mellgren, Anna-Karin Ivert och Manne Gerell är grundare av Centrum för polisforskning och prevention vid Malmö universitet.