”Anders” – polis med adhd

Anders är noga med att betona att alla är individer, men spontanitet i talet är en sida hos honom själv som han kopplar till adhd:n. Koffeinberoende en annan.

Han har inte varit särskilt drabbad av problem tidigare i livet. En period med samtidig press på alla plan slog dock så hårt mot bland annat nattsömnen att han sökte hjälp, och läkaren remitterade honom då att utredas för adhd.

Tack vare diagnosen har han nu ett tio kilo tungt kedjetäcke som hjälper honom att sova gott. Han har också fått adhd-medicin som, tolv timmar i taget, gör det lättare att koncentrera sig och på andra sätt ta sig igenom vardagen.

Anders anser att personer med adhd, som inte har missbruksproblem, passar väldigt bra inom polisen. Särskilt de, som liksom han själv, brinner för att göra skillnad och älskar att leverera.
– Man har ju en hjärna som ger hundra procent hela tiden. Man tänker väldigt snabbt. Och polisen handlar väldigt mycket om att reagera snabbt, men ändå hålla oss inom regelverket, vilket är jättebra för någon som har adhd.

För den som inte gillar att sitta still är polisarbete i yttre tjänst extra lockande, enligt Anders.
– Man tycker att det är kul att inte veta vad som ska hända. Man vill inte sitta och fika i två timmar. Man har hellre en trafikkontroll än att inte göra något och står man på ett torg då söker man kontakt med folk. Det gör ju att man blir väldigt produktiv.

Anders berättar att han har fått mycket positiv feedback från såväl kollegor som kriminella på sitt sätt att agera som polis. Och att Polismyndigheten är stängd för alla med adhd-diagnos menar han gör att man missar en massa bra poliser.
– I alla fall om man vill ha folk som trivs med att göra mycket och gärna jobbar i yttre tjänst. En person med adhd står inte heller och tittar på när något händer. Om man öppnade upp så tror jag att man skulle behöva göra en mer grundlig antagningsprocess för att avgöra om personerna var lämpliga eller inte, men att det skulle vara värt det om man gjorde det.

Anders anser att polisintervjuerna, som var en del av antagningsprocessen när han själv sökte och kom in på polisutbildningen, var ett mycket bra sätt att sålla ut personer som inte passade för yrket.
– Poliser träffar så mycket människor och lär sig att snabbt läsa av folk. Och de ställde smarta frågor som verkligen var bra mätare på vad folk går för.

Enligt Anders finns det redan många bra personer inom poliskåren som har adhd.
– Sen att de inte har en diagnos på det, det är en helt annan grej.

Hur vet du att de har adhd?
– Jag har läst på väldigt mycket om vad adhd innebär och hur man reagerar på saker och ting. Jag tänker särskilt på ett par kollegor. Jag har aldrig sett någon som har så mycket adhd som en av dem, och jag har träffat på många. Han är högfungerande och har en fin tjänst, även om byråkratin kanske inte alltid funkar smärtfritt, men han är jättebra på det han huvudsakligen ska göra.

Vad skulle du säga är nackdelen för dig som polis, som du kopplar till adhd?
– Känslorna blir ofta mycket starkare hos mig. Jag kan kanske ta saker hårdare än man borde, när jag sitter och analyserar saker i efterhand. Och om jag blir satt att göra någonting som jag är ointresserad av och inte ser en poäng med, så … Att skriva en anmälan som jag vet bara kommer att läggas ned gör mig nästan arg.

Anders är mån om att göra ett bra jobb, så han kämpar med att sätta upp mål som gör att han ändå löser ”meningslösa” uppgifter och det med fullt fokus. Han berättar att han tar kontakten med allmänheten på mycket stort allvar.
– Sen kanske jag säger saker till chefen som det varit smartare att hålla inne med, om man ska tänka karriärmässigt.

Men Anders upplever att de flesta av hans närmsta chefer genom åren haft väldigt högt i tak.
– Det har inte ens funnits något tak. Sen får man räkna med att bli ifrågasatt om man säger dumma saker, men högt i tak handlar ju inte om att man har rätt att göra vad fan som helst utan att liksom bli lyssnad på och att man också blir tillsagd om man är helt ute och cyklar.

Jobbigaste passet på en snurra är utbildningsdagar, eller annat som innebär hela dagar av stillasittande.
– Det gör ju fysiskt ont i kroppen. Däremot om man sitter i patrullbilen kan man åka runt i lugn och ro med en kollega och prata fyra timmar i sträck, men då gör man något, för när som helst kan det hända något, så då blir jag inte rastlös.

Framtiden är oviss. Kärleken till polisyrket blandas hos Anders med frustration över en myndighet som han upplever präglas mer av rädslan att göra fel än strävan efter att göra rätt. Och där man ständigt tas i bruk för annat än det man egentligen är satt att jobba med.

Han känner sig inte helt färdig med polisyrket, men är inte främmande för en helt annan karriär.
– Jag har många bra chefer, men det är en dålig organisation. Genom åren har man förstört mycket av det som tidigare gjort att folk trivts inom polisen, så nu har lönefrågan blivit helt avgörande för många. Polismyndigheten behöver antingen spränga budgeten, eller säga: ”Vi klarar inte av att fullfölja vårt uppdrag.”