Nyligen var jag på min pensionsavtackning. En trevlig och lagom högtidlig avslutning efter fem decennier som polis. Polismästaren höll i arrangemanget och bjöd på en presentation av myndighetens strategi. Dagens melodi tycks vara en utveckling av allpolisen.
Det heter att vi ska lära av historien. Men blev inte allpolisen början på en nedmontering? Välutbildade och erfarna kriminalinspektörer blev mer sällsynta. Det fanns en tid då kriminalinspektören på ”Våldet” hade en lön i paritet med ett vakthavande befäl. Att söka en tjänst där var inte att tänka på om du inte hade närmare tio års tjänst.
Nu väljer myndigheten att i stället för att dra lärdomar och korrigera, fortsätta med en kosmetisk manöver och taktiskt anpassad strategi, allt för att nå den efterfrågade synligheten.
Allpolisen föddes ur närpolisreformen i mitten av 90-talet. Tio år senare genomfördes den mer genomgripande omorganisationen. Nomenklaturer ändrades, kriminalpolisen blev utredningsverksamhet och kriminalinspektörerna blev utredare. Poliser skulle vara generalister och kunna både utreda och upprätthålla ordning, helst samtidigt.
Men blev resultatet bättre? Ökade uppklarningen? Minskade de grova gängrelaterade brotten?
Nu har Polisen fått historiska möjligheter. Plötsligt finns verktyg tillgängliga som vi efterfrågat under många år. Men det stora tillskottet är inte utan förbehåll.
Den alltigenom mest betydelsefulla förändringen är fler poliser i yttre tjänst. Nu väljer myndigheten att i stället för att dra lärdomar och korrigera, fortsätta med en kosmetisk manöver och taktiskt anpassad strategi, allt för att nå den efterfrågade synligheten. Detta till priset av en haltande utredningsverksamhet, åtminstone för storstädernas vidkommande.
Det är olyckligt att vi inte förmår säkra en väl fungerande utredningsverksamhet, inte minst för mängdbrotten. Mycket har blivit bättre men vilka ska utreda det ständiga flödet av brott som inte kräver hemliga tvångsmedel? Finns evidens för att fler poliser i yttre tjänst gör mer för samhällets tillit än en acceptabel nivå på utredningsverksamheten?
För varaktig trygghet krävs mer än radiobilar som rullar förbi med viss regelbundenhet.
Här har man valt att frisera siffror och ”sminka gristrynet”. Ordningspoliser som arbetar som utredare redovisas fortsatt som ordningspoliser. Möjligen skapar synligheten en upplevd trygghet. Men för varaktig trygghet krävs mer än radiobilar som rullar förbi med viss regelbundenhet.
Det är svårt att vara chef i en politiskt styrd organisation. Icke desto mindre måste man stå upp för de beslut som fattas. Jag saknar Rikspolischefens synpunkter. Kan det vara så att chefen inte är helt bekväm med prioriteringen?
Under mina sista år som gruppchef och utredningsledare i Malmö arbetade jag fram, tillsammans med många av landets duktiga utredningsledare, uppskattade utbildningar för grova brottsutredare. I den rollen besökte jag Metropolitan Police i London. England har i mycket varit förebilden för polis – i synnerhet kriminalpolisverksamhet. Vad jag slogs av vid besöket var deras diametralt motsatta syn på utredningsarbete. För att över huvud taget komma i fråga som utredare var man här tvungen att bli godkänd vid en nationell examen. Vill minnas att hälften av de sökande inte uppfyllde kraven. Tänk en organisation med högt ställda krav för att gå från ordningspolis till att bli utredare.
Utbildningen för motsvarigheten till grova brottsutredare, spanings- och utredningsledare i England var längre än två år medan våra utbildningar stannade vid sex veckor för utrednings- och spaningsledare och två veckor för grova brottsutredare. I dag bedrivs över huvud taget ingen utbildning för utrednings- och spaningsledare. Den finns inte annat än på pappret. Men det räcker kanske så? Den fiktiva verkligheten är den viktiga.
Är det så att utredningsarbetet blivit oattraktivt för att målet om fler poliser i yttre tjänst tillåts dominera även i utbildningen?
Det hände att jag besökte polisutbildningen och föreläste om utredningsverksamheten med inriktning Grova brott. Ofta var det dubbelklass och en 60-70 elever. Jag tog för vana att mot slutet av föreläsningen fråga hur många som kunde tänka sig att bli utredare. En eller två elever, ibland ingen alls, räckte upp handen. Jag har full förståelse för att majoriteten av eleverna i inledningen av sin karriär vill köra radiobil, så var det också när jag utbildade mig. Skillnaden är att intresset nu tycks vara obefintligt. Är det så att utredningsarbetet blivit oattraktivt för att målet om fler poliser i yttre tjänst tillåts dominera även i utbildningen?
Att utreda brott är en stor och viktig del av vårt uppdrag. Det är dags att ta uppdraget på ett större allvar. Drar mig till minnes den gamle utredaren som alltid avslutade våra löne- och utvecklingssamtal med orden, ”Det är tur att det inte är på riktigt.” Om Polismyndigheten menar allvar med att stärka brottsbekämpningen måste även utredningsverksamheten ges högre status och bättre förutsättningar för att attrahera och behålla kompetenta medarbetare. Då blir det mer på riktigt.
Anders Larsson, nyligen pensionerad gruppchef och utredningsledare, Malmö