Nu siktar jag på nästa pinnhål. Jag ska bli sopspion. Nu gäller det för grannar att ha koll på sopsortering och återvinningsstationens öppettider.Nu siktar jag på nästa pinnhål. Jag ska bli sopspion. Nu gäller det för grannar att ha koll på sopsortering och återvinningsstationens öppettider.
På dagarna jobbar jag med annat. Men på fritiden är jag polis. I alla fall i mina värsta stunder. Man hade kunnat tro att av klassens elever var jag den som skulle gå vidare som ordningsman i samhällets tjänst. Så blev det inte, men en vardagspolis har sitt eget distrikt – hemkvarteret.
Här kan jag med all min list hålla reda på vad grannarna gett för sin lägenhet, om de väntar barn eller om de stått för länge på sjudygnsparkeringen.
Karriären började redan i min första bostad, en etta med kokvrå. I huset fanns flera att hålla ett vakande öga på.
Det var grannen bredvid, med bråkstaken till pojkvän. Nykära paret ovanpå, med högljudda kärleksnätter. Och festprissen under, med Christer Sandelin i högtalarna.
Närmsta grannen var lättast att hantera. Med ögat klistrat mot titthålet kunde jag övervaka förloppet när pojkvännen kom på besök. Jag lyssnade till osäkra skratt inifrån tamburen och hörde när skrattet övergick i gråt. Sedan räknade jag minuterna till dess att han blev utkastad.
Det nykära paret var uthärdliga men irriterande genom att ständigt snickra och möblera i sin lilla boning. Ibland var polisen i mig tvungen att ringa på för att påpeka att deras golv var mitt tak. Då lovade de att vara tystare.
Mest arbete hade jag med ynglingen i lägenheten under. På helgerna när stereon stod på högsta volym och ölflaskorna klirrade mot varandra knackade jag på och bad dem sänka.
En natt steg brandlukt upp genom golvplankorna. Jag klädde på mig och skyndade ner. Ingen öppnade. Jag bankade hårdare och ropade in genom brevinkastet.
Tur att man är kvick och vig som spindelmannen. Jag sprang ut på gatan och såg att fönstret stod på glänt. Jag fick upp fönstret och hoppade in. Där låg han naken i soffan med täcket över huvudet medan röken spred sig. På spisen stod nudlarna och torrkokade och en pizzakartong glödde.
Jag skakade liv i den stenpackade ynglingen. ”Du har satt eld på lägenheten, vakna för fan!”
Sakta tog han sig upp ur dimman och fattade vad som hänt. Jag la min trygga arm runt hans axel. ”Kom upp till mig i morgon så snackar vi igenom det här.”
Jag trodde att han för evigt skulle vara tacksam över mina väktaregenskaper nu när jag kanske räddat honom till livet. Men han kom aldrig upp, den bortskämda spolingen, och festerna fortsatte som förr.
Efter ett antal flyttar är jag mer rutinerad. Jag satsar på nätverk bland pålitliga grannar för att lättare kunna anmäla den som stör. Felparkerade bilar på gatan kollar jag konsekvent mot bilregistret, jag skäller på barnfamiljer som lastar bilen trots stoppförbud och tvättstugeslarv anmäler jag till styrelsen om inte lappar hjälper. Ett tag övervägde jag att slänga kvarglömd tvätt i soporna. Men jag vill inte göra mig skyldig till egenmäktigt förfarande och själv riskera att bli anmäld. Nej, för en vardagspolis gäller samma regler och lagar som för samhället i övrigt. Och karriären får man sköta själv om man som jag är intresserad av att stiga i graderna.
Nu siktar jag på nästa pinnhål. Jag ska bli sopspion. Nu gäller det för grannar att ha koll på sopsortering och återvinningsstationens öppettider. Att se till att de diskar aluminiumfoliet innan de placerar det i metallbehållaren.
Om inte, kan det vara mig de möter en mörk kväll när de försöker göra sig av med fel avfall i hushållsnedkastet.
Madeleine Svärd
