1963 mördades två småflickor i Stockholm. När mördaren gripits konstaterades att han förhörts mellan morden och avförts som blottare. Åtalet kom förutom mord att omfatta 17 blottningar, våldtäktsförsök mot två vuxna kvinnor och sex grövre övergrepp på småflickor och en åttaårig pojke. Samtliga anmälda före morden.
Ändå greps han inte i tid. Fallet med ”flickmördaren” blev en polisiär skandal.
Känns det igen?
Nu är Engla i Stjärnsund död. Mördaren Anders Eklund har gått omkring i full frihet hemma i Torsåker i nästan åtta år efter att ha mördat Pernilla Hellgren i Falun. Utan att kontrolleras. Trots domar för upprepade sexbrott mot unga kvinnor.
Hur är det möjligt?
Ett par dagar efter Eklunds erkännande meddelade rikskrim att det ska inrättas ett nytt register över sexförbrytare för att förhindra upprepning.
Det borde gjorts långt tidigare.
1980 försvann elvaårige Johan Asplund i Sundsvall. Riksmordkommissionens chef Otto Andersson förklarade att mördaren antingen fanns i pojkens närhet eller var en känd pedofil – som i så fall skulle hittas.
Andersson gick bet.
1993 erkände en patient vid Säters sjukhus att han mördat Johan. 2001 dömdes han för mordet. Den åttonde domen för mord mot honom. Då var domarna utsatta för kritik vilket ledde till att utredningen mot mannen las ner.
Det här har sannolikt avgörande betydelse för att notoriske sexförbrytaren Anders Eklund kunde undgå granskning och frågor efter mordet på Pernilla Hellgren 2000. Och kunde mörda också Engla.
Missarna i jakten på ”Flickmördaren” ledde till reformering av polisens arbete.
Missarna i Johan-fallet fick inga följder alls.
Ändå hade Otto Andersson rätt.
Johans mördare var känd pedofil. Dömd 1970 till sluten vård för en serie våldtäktsöverfall på unga pojkar. Utredningen visade att förövaren sedan tidiga tonår begått upprepade pedofila övergrepp. Rättspsykiatrisk undersökning visade att patienten led av ”en grav sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus” och var ”utomordentligt farlig”. 1974 fick han åtalsunderlåtelse för försök till dråp efter en knivskärning.
Ny undersökning 1991 bekräftade att sexualsadism, upprepningstvång och ”betydande farlighet” fanns kvar.
Dessutom hade han vårdats på Sidsjöns sjukhus i Sundsvall och hade lokalkännedom.
Hur kunde en person med den här bakgrunden undgå kontroll av Otto Andersson och hans mordspanare?
1996 ställde jag i en intervju frågan till Dag Andersson, som i jakten på Englas mördare haft Otto Anderssons roll. Han var närmast förlägen över att inte mannen hittats:
– Visst borde han finnas med, det måste jag säga…
Samma fråga fick numera avlidne professorn i rättspsykiatri, Lars Lidberg. Han var klart kritiskt till polisens oförmåga att fånga upp mannen:
– Hans förehavanden borde självklar ha kontrollerats när Johan Asplund försvann. Han har anknytning til platsen, han är den här typen av människa. Helt klart har man inte utnyttjat den information som fanns i det rättspsykiatriska utlåtandet, sa Lidberg och varnade för att samma sak riskerade hända igen:
– Därför är det angeläget att man ser till att sånt här inte upprepas. Den här informationen måste göras tillgänglig.
Ansåg Lars Lidberg 1996.
Så varför gjordes inget?
Ja, de som skulle ta initiativ till att förebygga liknande misstag är landets ledande jurister och poliser.
I november 2001 satt jag på juriststämman och hörde juristeliten vrida sig av skratt när Leif GW Persson förlöjligade Johans mördare. Dråpförsök och sexövergrepp avfärdades som ”patetiska småbrott svårslagna i sin enfald”.
Är grov otukt med barn och dråpförsök med kniv ”patetiska småbrott”?
2003 fick en ny generation jurister skratta åt samma sak.
Därför är misstron mot de åtta morddomarna idag massiv. Inom polisen. Inom rättsväsendet. Inom psykiatrin.
Så vem skulle bry sig om att rätta till bristerna Lidberg påtalade?
I stället jagas andra syndabockar.
Någon ska ha skulden för Englas död. Hur kunde tipset om Eklund få ligga obearbetat? Hur ska resurser fördelas? Relevanta frågor.
Anta att Engla och Eklund aldrig mötts. Eklund hade topsats och gripits för mord på Pernilla. Falu-polisen hade hyllats för att klassiskt polisarbete gett resultat. Ingen hade ifrågasatt dröjsmålet.
Den stora bristen ligger på ett annat plan.
Registret som först nu planeras.
Som borde funnits sedan åtminstone 1996.
För den bristen finns också ansvariga. Som inte behöver stå till svars.
Gubb Jan Stigson, Dalademokraten