När jag var yngre var jag av någon anledning övertygad om att jag skulle bli hemlös och hamna som knarkare på Plattan.
När jag var yngre var jag av någon anledning övertygad om att jag skulle bli hemlös och hamna som knarkare på Plattan.
Jag vet inte varför. Ingen i min omgivning knarkade och ingen var heller hemlös. Ingen var ens i närheten av att vara knarkare eller hemlös. Ändå var det en övertygelse jag hade. Precis som om det bara var något man blir, helt utan förvarning.
”Tänk om vi väljer fel graviditetstest, utbildning, jobb, partner! Hur skulle det se ut då?”
När jag blev äldre insåg jag att man sällan bara hamnar i en situation. Att man kan göra hur mycket som helst för att påverka både sitt liv och sin tillvaro. Vissa föds med oändligt mycket bättre förutsättningar än andra, men lik förbaskat kan vi ändå påverka vår situation.
Särskilt i dag, i 2000-talets Sverige.
Vi ställs varje dag inför massor av val. Faktiskt så många val så att man är utmattad innan klockan ens slagit sju på morgonen. Och ibland är det lätt att tro att hela ens existens står på spel inför alla val – för tänk om vi väljer fel! Tänk om vi väljer fel graviditetstest, utbildning, jobb, partner! Hur skulle det se ut då?
Men det värsta är ju inte att välja fel. Nej, det värsta vi kan göra är att inte välja alls. Att bara låta livet rulla på, utan att ha tagit ställning, utan att ha frågat sig själv vad man faktiskt vill.
I min bekantskapskrets har jag en mycket trevlig och kompetent kvinna, som så länge jag känt henne, klagat över sitt liv. Sin man. Sin bostadsort. Sitt jobb. Sina semestrar. Sin tillvaro.
Hon har ständigt längtat till något annat. Men hon gör inget för att påverka sin situation.
Precis som om man satt fast för alltid i den situation man en gång hamnat i.
Att välja är svårt. Man är van att köra på i sina invanda gamla mönster, och det där om att man vet vad man har, men inte vad man får, ligger det ju något i.
Jag vet. För jag har gjort ett par riktigt svåra val i mitt liv. Det ena var när jag bröt upp från ett urflippat och stormigt förhållande som 29-åring. Vi hade varit ihop sedan jag var 15 och, tja, det hade väl aldrig varit riktigt bra även om vi hade kul. Men att därifrån fatta beslut om att separera, det var inte lätt. Det tog två månader och tio kilo innan jag släppte bomben om att vi skulle flytta isär.
Och vilken lättnad när det väl var gjort! Skakigt och läskigt, men vilken frihetskänsla.
Det andra svåra beslutet har jag fattat nu i höst. Efter 15 år som anställd har jag sagt upp mig för att börja frilansa. Nu, när konjunkturen går nedåt och folk håller i sina jobb som om de vore diamanter. Några tio kilo gick jag inte ner den här gången, men många sömnlösa nätter blev det innan jag tog det där samtalet med chefen.
Och vilken lättnad när det var gjort! Minst lika skakigt som när jag fattade beslutet om att separera från dåvarande sambo, men samma frihetskänsla.
Vad jag menar är att man ibland måste välja att fatta svåra beslut, först då kan man påverka sin situation. Tyvärr finns det inte alltid rätt eller fel, och tyvärr vet man inte vad man får. Men samtidigt måste man lyssna på sig själv, på sin magkänsla och försöka göra det som känns rätt.
Lita på oss själva helt enkelt. För det är vi väl ändå värda?
Anna-Maria Stawreberg
Journalist och författare
