Bombskydd med
bristande backup

Skånes bombskyddsenhet är pressad. Förra året small det 14 gånger i Malmöområdet och året har fått en intensiv start. 

Bombskyddet skyltar inte med sin existens. De håller till bakom höga gallergrindar i en anonym lokal, nära Sturup och motorvägen.
– Längre fram, när Skåne får en polishelikopter igen, önskar jag att vi kunde husera med dem. Då kan vi hjälpas åt att hålla säkerheten hög. Dessutom skulle vi snabbt kunna få iväg en bombhund även till platser långt borta, säger Göran Månsson, som är chef för enheten som har ett dussintal anställda.

Han brukar inte släppa in journalister, men gör ett undantag för Polistidningen. Det sista han vill är att avslöja bombskyddets svaga punkter på ett sätt som underlättar för illasinnade personer att skada andra. Samtidigt är han frustrerad över de problem som man inte kan komma åt lokalt, utan bottnar i bristande nationell samordning.

Det vankas semlor. Männen – för det är idel män – samlas runt fikabordet. För ett år sedan skapades en ny organisation, där halva styrkan har hund. Göran Månsson vill överbrygga uppdelningen i vi och dem och framhåller att alla är bombtekniker, om än med olika specialiteter.
Huvuduppdraget är att ständigt vara redo att söka efter och ta hand om misstänkt farliga föremål. Att öva med och sköta om hundar, robotar och annan utrustning är en stor del av vardagen. Dessutom utbildar man kollegor i bland annat ammunitionshantering.
– Ska man behärska alla de uppgifterna så måste man vara heltidsbombtekniker, annars blir det Åsa-Nisseverksamhet, säger Göran Månsson.
Han är själv operativ, samtidigt som han chefar. Bemanningen tillåter inget annat.
– Numer ska jag dessutom vara någon slags lönehandlaggare. Jag hinner inte med, säger han sammanbitet.

Schemat bygger på kontorstid, men det är inte bara under beredskapen det är osäkert när man kommer hem. Rätt som det är har någon upptäckt ett misstänkt föremål i exempelvis Västervik och då kan bombteknikerna även bli borta över natten.
Ibland går en hel helg åt att söka efter farliga föremål vid Oskarhamns kärnkraftverk. Det är en minst sagt tålamodsprövande uppgift, berättar Sven, som utför sådana sök med sin hund Lectra.
– Man blir lite snurrig när man öppnar den hundrade dörren och det ser precis likadant ut, med proppskåp till höger och en massa långa gångar, berättar han.
När andra sökuppdrag drar ut på tiden kan han lägga ut en liten gömma med sprängämne som Lectra får hitta, så att hon inte blir uttråkad. Det låter sig dock inte göras inne på kärnkraftsverket, vilket gör det omfattande uppdraget extra krävande.

Varför väljer man då att bli bombtekniker? För vissa är hundintresset en starkt bidragande orsak, för andra tekniken. Lusten att lösa problem är en drivkraft. Arbetet är spännande, men också farligt, trots att man ständigt försöker att minimera riskerna.
– Vi klipper ju inte röda eller gröna tråden med en sekund kvar på räkneverket – sådant händer bara på film, säger Jörgen, som denna dag övar intensivt med den nya lätta roboten.
Skulle det komma ett bombhot mot exempelvis en skola, går bombteknikerna förstås in och söker av. Då befinner de sig i den zon där man kan dö, men med hundarna som känselspröt och de är tränade att inte röra det de hittar.

Larmtelefonen ringer. Tekniska roteln har fått in uppgifter om en sprängämnesgömma i Malmö. Ärendet bedöms vara akut, så två man åker omgående till platsen. Där tar de hand om vad som visar sig vara fabrikstillverkat sprängmedel.

Polistidningen får en guidad tur bland farliga och ofarliga föremål, utställda i bombskyddsenhetens korridor. De är exempel på saker som en bombtekniker kan behöva bedöma – många gånger utifrån en bild på mobiltelefonen. I en monter finns en misstänkt mina, som i själva verket var en mässingsknopp från en gammal säng. Där finns även ett dörrhandtag från en bil som stod parkerad i hamnen i Malmö 1999. När en polis som lurats till platsen öppnade bildörren utlöstes en sprängladdning som berövade honom synen.

Bombhunden Esset, med husse Mikael en bra bit bakom, skuttar ivrigt mot utgången och ett nytt så kallat Alfred-ärende. Sök efter bland annat tomhylsor och vapen håller kvaliteten på bombenhetens hundekipage på topp, samtidigt som det fyller en viktig funktion i kampen mot den grova brottsligheten. Men nu, när vapensöken är så många, har situationen blivit problematisk, menar Göran Månsson.
– Det tar så mycket tid att det går ut över resten. Tränar vi inte tillräckligt behärskar vi inte situationen i skarpt läge, säger han.
Kvalitén på hundarna är oerhört viktig, betonar han.
– Om en narkotikahund missar en knarkgömma så är det förstås inte bra. Men om en bombhund missar en bomb, kan det sluta med en katastrof.

Skånepolisen har fått massiva förstärkningar den senaste tiden. Men extra bombtekniker och bombhundar finns inte att låna in utan vidare. Till saken hör att skillnaderna i bland annat utrustning är så stora att tekniker från olika bombskyddsmyndigheter har svårt att lösa uppgifter tillsammans.

Den stora vita bombtrailern är genomtänkt i varje detalj, från antistatmattan på golvet till vädringsluckan i taket. Men den är också ett konkret exempel på olikheterna de tre bombskyddsenheterna emellan. För medan Skånes trailer klassas som ett tungt släp, behövs det busskörkort för att ratta Västra Götalands fordon och lastbilskort för att förflytta Stockholms bombskyddsutrustning.   

Vingslag från andra världskriget är ett återkommande inslag i arbetet. Denna dag åker teknikerna Olle och Per-Olof på ett möte på Lunds universitet om ett projekt som länge hållits hemligt. I augusti 1943 störtade ett brittiskt bombplan utanför Skånes kust, sedan det träffats av blixten. I somras påträffades ett vrak som tros vara det planet. Nu planerar man för hur man ska göra för att ta hand om ammunitionen.
– Det har varit mycket hysch, hysch, eftersom man inte vill att privata dykare ska lockas dit och råka illa ut om något skulle explodera, berättar Olle. 

Två tekniker har influensa. Dessutom är en tjänst vakant. Göran Månsson pusslar med bemanningen och förbereder en nyrekrytering. Han har sett kvinnliga ammunitionsröjare i aktion i Mellanöstern och skulle mer än gärna få in kvinnor i gruppen.
Medelåldern är 53 år, men det ser inte Göran Månsson som något direkt problem.
– Det tar tid att bli duktig. Erfarenhet är mycket viktigare än fysik i det här yrket, så länge man klarar av att ha bomb- och kemskyddsdräkt, säger han.
Helst skulle han vilja låta flera kandidater prova om yrket är något för dem. För en felrekrytering kan få stora konsekvenser.
– Det gäller att personen har förmågan att vara självkritisk och bolla problem med en öppen attityd. Prestige – det dödar, säger han.

Sveriges bombskydd splittrat

I decennier har det funnits brister i Sveriges bombskydd. Under tiden har hotbilden ökat. Detta enligt en utredning, som förespråkar att man snarast bildar ett nationellt bombskydd under Rikskriminalpolisen.

I dag sköts landets huvudsakliga bombskydd av tre olika polismyndigheter: Stockholm, Västra Götaland och Skåne, som ansvarar för varsin del av Sverige. Samordningen på nationell nivå står flera olika avdelningar på RPS för.
Utredningen ”Bombskydds-verksamheten- Operativ förmåga och utvecklingsbehov” beskriver en otydlig och splittrad organisation, där bland annat utbytet av information om inträffade dåd haltar.

För att komma åt bristerna föreslås att bombskyddet samlas under ett paraply – Rikskriminalpolisen. Man förordar att bombskyddet behåller dagens geografiska indelning, men med en central ledning och ett backupteam i Stockholm. Tanken är även att bombskyddsverksamheten ska ha en egen underrättelseansvarig.
Rapporten levererades för ett år sedan och ligger efter ett par remissrundor åter på Rikspolisstyrelsens bord.

Björn Lidö är chef för RPS enhet för brottsförebyggande arbete. Enligt honom har alla polismyndigheter ställt sig positiva till förslaget – med två undantag, Västra Götaland och Stockholm. Av deras remissvar framgår att de vill behålla bombteknikerna inom sina myndigheter.
Björn Lidö uppger att RPS är på gång att inrätta ett nationellt bombskydd.
– Vi tycker att det är en angelägen förändring och kommer nu att gå vidare för att förbereda ett sådant beslut, säger han till Polistidningen.
Detta tycks dock bland annat kräva en förordningsförändring – något som regeringen i så fall måste ta ställning till.

Göran Månsson, som är chef för bombskyddsenheten i Skåne, hoppas på en snabb process. Han vädjar därför till rikspolischefen och justitieministern att de ska prioritera frågan.
– Min farhåga är att våra problem försvinner ur medvetandet i alla diskussioner om den stora omorganisationen av hela Polisen, som kan dra ut på tiden. Bombskyddet kan inte vänta, säger han.

Fotnot: Polismyndigheten i Stockholm har sedan rapporten kom samlat länets bombskyddsverksamhet, som tidigare delvis hörde till gränspolisen, och förbereder för en flytt till nya lokaler.