Efterföljande, halka, död. Madeleine var nära att drunkna i den kraschade polisbilen, men räddades av kollegor. Nu berättar hon om vägen tillbaka från olyckan som kostade hennes namne livet.
Efterföljande, halka, död. Madeleine var nära att drunkna i den kraschade polisbilen, men räddades av kollegor. Nu berättar hon om vägen tillbaka från olyckan som kostade hennes namne livet.
Det snöar lätt i Berghem, området i Umeå som är Madeleines hemmaplan. Här växte hon upp, här bodde hon när hon läste till polis, här lever hon med sin sambo och här kommer hon att bli mamma i maj. Flera gånger nämner hon Norrland, skogen och friheten.
Hon nickar mot fönstret och utsikten från tredje våningen. Mellan träden långt där borta skymtar brungula baracker.
– Polisskolan. Det var smidigt att gå där, jag hade lägenheten uthyrd då jag var i Afghanistan och när jag kom hem var det bara att flytta in.
Madeleine ryckte in 2010 som anställd i EU:s beredskapsstyrka Nordic battle group. Två år senare sökte hon till Afghanistan och placerades i Mazar-e Sharif som vagnschef för en pansarterrängbil. Men hon drömde om att bli polis och gjorde en blixtresa hem till Sverige för att klara av testerna – och kom in på utbildningen.
Den militära bakgrunden tycker hon att hon har haft nytta av under sin korta tid som polis. Vapenvana, kännedom om de egna styrkorna och begränsningarna och erfarenheter av skarpa situationer i farlig miljö bär hon alltid med sig. Men ingenting kunde förbereda henne inför det som hände den 5 november 2015.
Madeleine var inne på sluttampen av sin aspiranttid i Örnsköldsvik. Fyra veckor återstod och hennes instruktör sa att han tyckte att det var bra om hon arbetade lite mer med ytterligare en kollega, som också hette Madeleine. Hon var ett par år yngre, men hade fyra års erfarenhet som polis. De umgicks aldrig privat med trivdes tillsammans på jobbet. Madde ett och Madde två, kallades de. Eller Madde ljus och Madde mörk.
”Till slut tar jag ett andetag vatten och tror att det är över.”
Det är sen natt, eller tidigt morgon. Madde och Madde arbetar vid en trafikkontroll, detaljerna om vad som hände berörs av förundersökningssekretess, men ett efterföljande blev resultatet. Madeleine ljus körde. De närmade sig ett vattendrag där frosten fått fäste i asfalten. De båda poliserna fäller några ord om att det kanske kan vara halt och Madde ljus växlar ner för att ta en vänsterkurva.
– Som bisittare hjälper jag till och säger att den är skarp. Sladden, krockkudden som utlöser. Sen går det så otroligt fort. Slå inte i huvudet. Det är som på film, jag vet att jag tänker miljoner saker, men i efterhand inser jag att jag inte kan ha hunnit det. Sen slocknar jag, men vaknar till igen.
Bilen hamnar upp och ner i vattnet. Madeleine kan inte röra sig. Varje förflyttning resulterar i att bältet spänns hårdare, krockkudden trycker. Hon har huvudet under vatten.
– Jag vill inte dö och får panik. Förstår att det är slutet. Måste dra efter andan, till slut tar jag ett andetag vatten och tror att det är över.
Men hon blir inte medvetslös. Madeleine minns hur hon hyperventilerar och fyller lungorna med vatten, sedan blir allt svart.
Tre till fem minuter efter henne kommer poliskollegorna i ytterligare en bil. De vadar ut, men det är svårt att ta sig fram i dyn med vatten till brösthöjd. De öppnar dörren som är närmast land, Madeleine mörks dörr, och hon blir först räddad. Därefter vadar poliserna ut till bilen igen för att rädda Madelene ljus, men det är för sent.
En av poliserna är utbildad Iva-sjuksköterska och försöker få igång hennes andning redan när han släpar henne mot stranden. Nästa minnesbild är från helikoptern, någon tar Madeleines hand men hon svimmar igen och vaknar i en sjukhussäng. Kroppstemperaturen är 32 grader, läkaren frågar henne efter kontaktuppgifter till anhöriga utan att hon kan svara, varken hjärna eller kropp lyder. Men hon har något viktigt att säga, något som sambon Martin och tre vänner är de enda som vet.
Hon är gravid.
– Jag lyckas viska ”gravid” och då böjer sig en läkare fram och jag säger vecka 14. Han nickar och säger sen att jag kan vara lugn, de ska inte röntga magen eller göra något annat som kan skada fostret.
”Enda sättet var att kroppen rensade sig själv. Det kom bokstavligen upp blad och kvistar”
Madeleine berättar att hon aldrig kommer att bli densamma som tidigare. Kortisonsprej för lungorna är ett faktum, kanske får de inte tillbaka full kapacitet efter att ha skadats av smutsigt vatten. Hon beskriver sina första stapplande steg med rullator, stödstrumpor, blodförtunnande, insulin, spypåse och syrgas. Hur det var att ligga dygn efter dygn med en slutkörd kropp och hosta från helvetet, utan att få ta hostmedicin.
– Enda sättet var att kroppen rensade sig själv. Det kom bokstavligen upp blad och kvistar. Jag sov inte på fyra dygn och var till slut för svag till och med för att orka vara sjuk. Då gav de mig lite hostmedicin och jag fick tre timmars sömn och vaknade som en ny människa.
Vilka själsliga ärr det ger att sitta fastspänd upp och ner med huvudet under vatten och vänta på att dö är svårare att säga. Av sin psykolog har Madeleine lärt sig att det inte går att lösa hennes trauma eftersom det inte finns något svar. På sikt är målet att lära sig att leva med det, som att leva med en livslång sorg. Panikångesten ligger på lur, men det passerar allt längre tid mellan attackerna. Hon drömmer om död, sin egen, sambons och sina föräldrars. Samma psykolog har tipsat om böcker skrivna av personer som överlevde tsunamin. Många av dem delar en känsla som också Madeleine upplever starkt. Skuld. Utifrån sett utan logik men inte desto mindre påtaglig. Hon tänker på sin döda kollegas make och hennes föräldrar.
– Det är som om jag är skyldig dem något, trots att jag vet att jag inte har gjort något fel. Samtidigt är jag tacksam över att inte jag körde, det hade gjort allt ännu tyngre.
Vi går ut i ett intilliggande rum och Madeleine visar en byrå som är översållad med presenter och hälsningar från okända, många poliser. En av dem, en man med många år i yrket, skriver att Madeleines och Madeleines öden fick honom att gråta för första gången i tjänsten. Åtskilliga brev börjar med orden: Jag känner inte dig men …
– Det är de som gör att jag vill tillbaka, så himla bra människor. Det var samma med kollegorna i Afghanistan, Gud så jag saknar alla.
Kollegorna samlade in 450 000 kronor
Fredrik Arvidsson, region Väst, startade en insamling efter olyckan.
I februari överlämnade han och Jan-Peter Eriksson, region Syd, 219 000 kronor till Madeleine mörk. Madeleine ljus efterlevande fick ett lika stort belopp.
– Sorgen är ju livslång och Madeleines trauma är svårt att ens föreställa sig. men vi kände att vi ville göra något och många kollegor, ambulanspersonal, militärer och folk från räddningstjänst ställde upp, säger Fredrik Arvidsson.
Namn: Madeleine
Ålder: 28 år
Bor: Umeå
Familj: Sambo, mamma, pappa, syster och bror. Ska snart bli mamma.
Gör: Utredare, Umeå
Aktuell: Hamnade i Viskasjön i Fredrika i Västerbotten den 5 november, i samband med ett efterföljande, och var nära att drunkna.
Intressen: Träna, friluftsliv och bakning.
Drömarbete inom polisen: Just nu vill jag bara komma tillbaka och kunna jobba ute i någon form. Inriktning får bli en senare fråga.
Sagt om insamlingen: – När jag fick reda på att det startats en insamling till mig och Madde blev det än en gång svårt att hålla tillbaka alla tårar. Det finns inte ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner gentemot kollegor, veterankollegor och övriga som bidragit till mig och Maddes familj. Evig tacksamhet är allt jag kan säga.
