Nu är inte heller jag polis längre. Jag har lämnat det statliga bakom mig och förvandlats till en kommunal alkoholhandläggare. 15 år efter att jag gick ned för trappan i Blå hallen, skrev jag med förvånansvärd lätthet under A4-pappret om uppsägning på egen begäran.
Det jag lämnade var en organisation där cheferna var viktigare än medarbetarna, och där långt avstånd till myndighetsstyret betydde att man glömdes bort. Det jag kom till var bättre lön, förtroendearbetstid och möjlighet att sköta jobbet från lite varstans. Sådant som gör privatlivet lite lättare att leva.
Uppsägningstiden var två månader av kvillrande glädje och längtan efter något nytt. Och dagen kom till slut. Trots att jag hade ägnat mitt sista halvår åt utredningar, skulle sista helgen spenderas i blåkläder, med arbete på ett tredagars-evenemang, som kan beskrivas som en enda lång spritfest. Jag fick tre hela dygn tillsammans med de människor jag gillar allra bäst. Vi hade gjort det tillsammans flera gånger förut. Släpat fyllor på natten, och hängt i stugan och bara varit på dagen. Som ett vuxenkollo i uniform.
Även slutet kom till slut. Klockan var 04.30 på söndagsmorgonen och det blev avslutningssamling. Åtminstone jag var helt urlakad efter helgen, för gammal för att vara utan tre dygns ordentlig sömn. Ingen sade något. Ingen gick därifrån. Vi bara satt där, helt tysta. Jag inbillar mig att det inte bara var jag som kände att det var slutet på…något. Ensam i bilen på vägen hem kände jag mig märkligt tom.
Några timmar senare kom ett sms från en god vän:
”En legendarisk helg på många sätt. Nu är den slut. En helt perfekt avslutning om du frågar mig, nu när du lämnar oss. Tre grymma dagar istället för att man ska hinna med allt över en fika. Så jävla härligt! Tacksam för att jag har fått vara med under dina år. Du kommer att vara saknad av det blå laget. Vi är sjuka, annorlunda och konstiga. Vi upplever saker tillsammans som många andra aldrig får göra, och tur är väl det. Var sak har sin tid och det är kanon att vi kommer att ses igen!”
Den lättsamma känslan för att polislivet var avslutat var borta. Kvar fanns lycka över att ha lämnat spår, och vemod över vad jag kommer att sakna. Inte jobbet, bara människorna. Det kom tårar över alla minnen vi har skapat tillsammans. Det är i uniform jag har upplevt det som är värt att minnas. Det är det som gör oss just sjuka, annorlunda och konstiga. De mest omaka personligheter svetsas samman för resten av livet tack vare något märkligt jobb. Vi gör saker som man kan gråta för, och vi lär oss att skratta åt det mesta. Jag kommer aldrig någonsin att vara en del av en sådan gemenskap igen, för det finns ingen liknande.
Jag fick ett sms från en annan vän frampå eftermiddagen:
”Kan du inte känna känslan av att ha gjort ett ”felval” efter helgen? Om inte, så har du gjort rätt.”
Jag vet ännu inte om jag har gjort rätt. Det jag däremot är helt övertygad om, är att jag alltid kommer att vara väldigt stolt över att ha tillhört det blå laget.
Lisa Ahlstedt
numera före detta polis
i Funäsdalen i Jämtland
