”Ingripandeverksamheten har inte förstärkts,” står det i Statskontorets slutrapport om Polisens omorganisation.
Det är ingen överdrift. Det känns snarare som att beskriva ett amputerat ben med orden ”benet har inte förlängts”. För kikar man närmare i det digra dokumentet framgår det svart på vitt att utvecklingen gått åt motsatt håll. Ute på lokalpolisområdena blev antalet ingripandepoliser 272 färre – och det enbart under förra året.
Minskningen har skett samtidigt som Polisen totalt sett växt, så andelen anställda inom ingripandeverksamheten har sjunkit.
Även erfarenhetsmässigt har man tappat. 2017 hade knappt hälften av ingripandepoliserna varit anställda i mindre än fem år. Två år tidigare var motsvarande andel ungefär en tredjedel, står det i rapporten.
Detta alltså inom en vital del av kärnverksamheten, som var tänkt att stärkas av omorganisationen.
Samtidigt har HR-avdelningen vuxit med ett 70-tal medarbetare. De och övriga stödverksamheter har fått sparbeting, men de uppges vara svåra att uppnå utan att tumma på kvaliteten. Även det märks i kärnverksamheten som fått axla fler administrativa uppgifter och får vänta längre på stöd med rekryteringar.
Från att ett beslut tas tills den rekryterade är på plats kan det ta upp till 33 veckor. Allt enligt rapporten, som även konstaterar att utredningsverksamhetens resultat har fortsatt att försämras.
Finns det något positivt då? Ja. ”Den sammanhållna myndigheten är mer enhetlig och flexibel. Den nationella och regionala ledningen är också tydligare,” skriver Statskontoret. Men mer verkstad har det inte blivit. I alla fall inte än så
länge.
*Antalet ingripandepoliser minskade från 7 057 till 6 785 under 2017, enligt Statskontorets rapport. Andelen ingripandepoliser sjönk från 23 procent till 21 procent av Polismyndighetens anställda.
Fotnot: Detta är redaktörens rader i Polistidningen 5/ 2018, som når brevlådorna 16-19 oktober.