Rekordmånga sökte polisutbildningen. Frågan är hur många som tar sig förbi steg två i ansökningsprocessen: Det webbaserade frågeformuläret. Där har många kroknat tidigare. Polistidningens reporter Per Hagström registrerade sig som sökande för att förstå varför.

Rekordmånga sökte polisutbildningen. Frågan är hur många som tar sig förbi steg två i ansökningsprocessen: Det webbaserade frågeformuläret. Där har många kroknat tidigare. Polistidningens reporter Per Hagström registrerade sig som sökande för att förstå varför (UPPDATERAD).

Det tar knappt en minut att fylla i namn, personnummer och kontaktuppgifter på Rekryteringsmyndighetens hemsida. Sedan räknas jag till de nästan sexton tusen personer som enligt Polismyndighetens statistik har sökt till polisutbildningen. Lätt som en plätt.

Men nu väntar det webbaserade frågeformuläret och i det momentet föll många sökande bort under förra sökomgången. Närmare 30 procent påbörjade aldrig eller fullföljde inte formuläret. Vi får se om jag har vad som krävs för att ta mig igenom frågorna.

För att logga in på webbformuläret behöver jag en personlig kod och koden kommer i ett brev som dimper ner på hallmattan några dagar efter ansökan. Är man en sådan som får ångest av att öppna myndighetspost kan ansökningsprocessen ta slut redan här. Jag river upp brevet utan fruktan, men låter det ligga eftersom jag måste göra vissa förberedelser innan jag kan gå vidare.
Jag har läst att man måste ha minst 0,1 i synskärpa utan glasögon för att komma in på polisutbildningen. Normalsyn är 1,0 så det kan låta som ett modest krav, men mina glasögon är tjocka som flaskbottnar. Jag bär dem inte ens offentligt utan har alltid kontaktlinser.

Jag går till optikern för att testa synen.
– Kan du läsa bokstäverna på översta raden? undrar hon.
Jag skakar på huvudet. Utan linser är syntavlan inte mer än en suddig ljus fläck borta på väggen. Det dansar några mörka prickar framför det vita som skulle kunna vara bokstäver. Optikern skruvar upp storleken så att en enda bokstav täcker hela tavlan. Jag gissar på V. Optikern hummar och skriver ut ett intyg.

Synskärpa 0,05! Skit också, det duger verkligen inte. Jag intalar mig att ledsyn inte är ett absolut krav för den moderna polisen. Med optikerns intyg i fickan går jag hem och loggar in på webbformuläret för att fortsätta antagningsprocessen.
Det går bra till en början. Jag kan svara ärligt ja på första frågan.

Egentligen vet jag inte om jag klarar att ”bemöta alla människor likvärdigt” i alla lägen. Men jag tolkar det som ett strävansmål.
Sedan följer en rad frågor som verkar vara utformade för att avskräcka mig från ett arbetsliv i polisuniform:

Alltså, det blir svårt. Min fru har sin karriär i Stockholm och barnen har alla sina kompisar här. Finns det inte tillräckligt många bovar i huvudstaden som jag kan jaga när jag blir färdig?
I nästa fråga får jag veta hur olidligt tråkigt polisyrket kan vara:

Jag fattar. Här vill Polisen skrämma bort alla adrenalinjunkies som tror att polisyrket är en enda lång biljakt på vilt skjutande bankrånare. Men lite tristess skrämmer inte en gammal kontorsråtta som mig.
Sedan får jag veta att poliser, oavsett tjänst, måste vara tillgängliga dygnet runt, året om, och därför ofta jobbar nätter och helger, exempelvis under högtider. Det låter inte optimalt. Men jul, nyår och midsommar är ändå rätt överskattat, tänker jag. Vi kan dansa runt granen på stationen. Jag accepterar villkoren.

Nästa fråga är om jag är beredd att fortbilda mig i samma höga takt som de kriminella:

Samtidigt har jag hört poliser klaga över bristen på fortbildning så det kanske inte blir så betungande ändå. Och vem är jag att säga nej till det livslånga lärandet?

I de följande frågorna får jag veta att poliser får möta rädda, förtvivlade, förvirrade, arga, våldsamma, hotfulla och i värsta fall svårt skadade eller döda människor. Man kanske vänjer sig, tänker jag.

Nästa fråga gör mig väldigt tveksam, trots att den verkligen inte borde komma som en överraskning. Det handlar om min beredskap för att utöva våld.

Nu är jag ju journalist och har inga allvarliga planer på att bli polis så antagligen har jag inte reflekterat tillräckligt över yrkesrollen. Frågan om att utöva våld blir väldigt konkret när den följs av en lista med vapen som jag förväntas använda mot andra. Samtidigt inser jag att det är en nödvändig del av polisjobbet.

Jag hoppar vidare till avsnittet med de medicinska kraven:

Jag minns inte när jag vägde mig senast och jag äger ingen badrumsvåg. Är det sådana här praktiska problem som får sökande att ge upp formuläret och sina polisdrömmar? Förhoppningsvis inte. Jag ringer en släkting och ber att få komma och väga mig på hennes våg. Sedan kan jag fortsätta.

Rekryteringsmyndigheten vill också att jag ska kryssa för eventuella allvarliga sjukdomar som jag lider av: insulinbehandlad diabetes, kronisk tarmsjukdom, MS med mera:

Men sedan kommer vi till min svaga punkt: Mina odugliga ögon.

Okej, jag är nog inte polismaterial ändå. Men jag är nyfiken på fortsättningen, så jag går vidare till avsnittet ”Livsstil och psykisk hälsa” och där går det bättre.

Jag blev visserligen gripen för bedrägligt beteende när jag försökte planka in på folkets park i Säter 1990. Men då var jag inte straffmyndig.

Ska man tolka det som att gränsen går vid fem gånger för att komma in på polisutbildningen? Det klarar jag i alla fall med marginal.

Sedan vill myndigheten veta om jag är diagnostiserad med någon psykisk åkomma eller funktionsnedsättning som depression, psykos, bipolär sjukdom, ADHD, tvångssyndrom eller liknande.

Mot slutet av formuläret ska jag fylla i var jag vill göra min aspirantutbildning, inte bara i första och andra hand, utan också i tredje, fjärde, femte och sjätte hand. Det är lite utmattande, men inte särskilt svårt bortsett från att polisområdena i region Stockholm tar slut och jag tvingas söka mig obehagligt långt utanför 08-området:

Sedan är det slut på frågorna. Jag har inte återgett alla här för det skulle ta för mycket plats men totalt handlade det om ett femtiotal. Det tog en stund men kändes inte oöverstigligt och tekniken fungerade utan strul. Visst kan man stöta på frågor som gör att man måste pausa och kolla upp till exempel sin vikt, synskärpa eller någon medicinsk diagnos. Men det går bra att logga ut och sedan logga in igen senare för att fortsätta. Mot den bakgrunden är det lite svårt att förstå varför så många sökande faller ifrån i det här momentet. Å andra sidan är det flera frågor som är utformade för att sökanden ska ta sig en extra funderare på om polisyrket verkligen är rätt val. Det kan nog avskräcka en och annan som väljer att avbryta sin ansökan.

För min del återstår bara sanningsförsäkran:

Det har jag gjort i för sig. Men jag har gjort det som journalist och inte som en riktig sökande till utbildningen så jag slutför inte formuläret. I stället sällar jag mig till det årliga bortfallet.

Jag får lite dåligt samvete när rikspolischefen mejlar mig (och alla andra sökande) några dagar senare:

Nåväl, han kan trösta sig med att så många andra har sökt utbildningen den här gången. Säkert kommer ett helt gäng bättre lämpade och mer motiverade än jag att ta sig ända fram till utbildningsstart.

Lycka till allihop! Ni slipper konkurrera med denna närsynta 42-åring.

2 600 föll ifrån

I förra ansökningsomgången (utbildningsstart höstterminen 2018) var drygt 9 400 sökande behöriga att besvara det webbaserade frågeformuläret. Drygt 2 600 av dessa besvarade inte formuläret. Det kan ha berott på att de inte påbörjade formuläret eller avbröt det.
Av de närmare 6 800 som besvarade formuläret var det omkring 400 som inte hade godkänt resultat.

Läs mer här.