”Fin rock, fin kavaj, nästan så man blir lite avundsjuk”. Orden kom från en polis till en något påverkad man utanför systemet förra veckan, vars fickor kollades. ”Ja visst är han stilig”, säger kvinnan i mannens sällskap.
Ett fint och värdigt människomöte som jag överhörde, mitt i det trasiga och mörka.
Jag började som chefredaktör på Polistidningen i måndags. Era, polisernas, röster behövs i ett samhälle som pratar mer om, än med, er.
Ni blir spottade på. Ni tjänar inte multum. Ni blir hotade, hatade, attackerade. Era familjer dras in. Ni jobbar på tider när andra har fredagsmys, får äta tacosen kall.
Men. Poliser är människor. Varken mer eller mindre.
Människor som behöver trygghet på jobbet, kul på jobbet, lön för jobbet. Utveckling, raster, bra ledarskap. Återhämtning. Som vill ha en ergonomisk stol på jobbet. Stöd efter något jobbigt.
Poliser får också sår. Som blöder. Läker. Rivs upp igen.
Polistidningen behövs för att bevaka ett arbetsliv inga andra tidningar bevakar. Som tydliggör det egentligen självklara att poliser inte är några maskiner utan människor med ett lika stort behov av trygghet och arbetsglädje som andra människor.
Vilka arbetsvillkor har ni, ni som gör Rimfrost möjligt? Ni som letar och griper kvinnomördare? Som LOB:ar den kraftigt berusade kvinnan, som inte minns var hon bor? Som hjälper den hemlösa mannen som omhändertagits för fylleri att åka tillbaka till krogen för att hitta sin jacka? Som står vid vägarna i alla tänkbara helvetesväder och räddar liv? Hur har ni det på jobbet egentligen?
Men även fast vi har respekt måste vi som tidning också vara kritisk. Som en kompis som inte bara stryker medhårs, utan också utmanar.
Jag pratade med en polis som hade en del att klaga på, men som sa att mycket går att påverka och att han aldrig en enda dag under hela sitt yrkesliv ångrat sitt val av jobb. Så mitt i skiten som vissa arbetsdagar är, är ni många som brinner. Genuint och ärligt. Fortsätt brinn, men kräv lite jävla brinntid tillbaka.
