Den 11 mars 2020 drogs gardinen ned när WHO förklarade covid-19 som en världsomfattande pandemi. Ingen kunde krypa undan och gömma sig. Egentligen tror jag få förstod vad det innebar och ännu mindre vad det skulle innebära. Här är mina reflektioner och åsikter.
Coronaarbetet hade vinglat igång några veckor tidigare. Var vi redo att möta detta? Jag anser att arbetsgivaren inte var förberedd att hantera denna händelse. Å andra sidan var väl ingen det. Våldshandlingar ligger inom Polismyndighetens komfortzon att hantera. En pandemi som hotar hela samhället är något helt annat. Jag har full förståelse för att man i ett sådant läge famlar efter svar och lösningar. Det jag inte har förståelse för är att man i ett sådant läge begränsar samverkan med skyddsorganisationen och delvis ifrågasätter andra myndigheters rekommendationer för att verksamheten är samhällskritisk. The show must go on!
Jag kan inte tänka mig en annan enskild händelse som så totalt har påverkat arbetsmiljön för alla polisanställda. Varför bjöd inte arbetsgivaren omgående in skyddsorganisationen och arbetstagarorganisationer till ett krismöte för att göra klart hur olika problem och situationer skulle kunna hanteras? I stället blev vi nekade att sitta med i nationella stabsarbetet för att hantera situationen fortlöpande och effektivt. Hänvisade till ett par möten i veckan för lägesuppdatering och för att lämna inputs från skyddet.
Att tillvarata skyddets kompetens och erfarenhet som ett stöd var inte aktuellt och detta smittade snabbt av sig på regions- och avdelningsnivå. Ursäkten var att skyddsorganisationen skulle hållas objektiv och inte påverkas av detaljer samt sekretesshinder. Håll er på avstånd var budskapet, om än med en annan formulering.
Nej, vi har inte hållit oss på avstånd. Vi har i allra högsta grad bidragit till att ta fram bland annat riktlinjer, förhållningssätt, metoder och skyddsutrustning. Arbetsgivaren vill gärna framhålla sitt snabba och effektiva arbete, men sanningen är en annan. Arbetet har präglats av en tröghet att jobba förebyggande, framåtsyftande och samordnat. Nej, vi skulle fortsätta med systematiska LAU-kontroller, vara kvar på jobbet under parollen ”frisk på jobbet, sjuk hemma”, inte ta med it-utrustning hem och så vidare och så vidare (det finns såklart positiva undantag). Budskapet från arbetsgivaren att de gör allt som krävs för att skydda medarbetarna och förhindra smittspridningen i samhället får sig en kraftig törn när vi inte ens kan diskutera andningsskydd/munskydd på ett logiskt sätt. Vem är det som ska skyddas?
Allteftersom har tonläget och samverkan mellan arbetsgivaren och oss skyddsombud förbättrats, men detta har varit tidskrävande och kostat i förtroende.
Det yttersta ansvaret för arbetsmiljön har arbetsgivaren. Skyddsombuden har till uppgift att kontrollera så att arbetsgivaren uppfyller sina skyldigheter, och vara ett stöd för alla på arbetsplatsen. Vi skyddsombud är inte motståndare till arbetsgivaren, men vi har skyldigheter att påtala brister och då kan vi vara jobbiga att möta om arbetsgivaren väljer att inte svara upp mot vår begäran.
Tack alla skyddsombud och fackligt förtroendevalda där ute i verksamheten! Ni gör ett enormt jobb! Håll i och håll ut!
