Han hade suttit i möten under förmiddagen. Vid lunchtid förändrades plötsligt atmosfären i polishuset i Örebro. Överallt skyndade kollegor genom korridorerna och mot garagen.
– Jag gick på lunch och pratade i telefon när jag märkte att det var ett jäkla spring. Jag tänkte: Vad är det som händer? berättar Roberto Eid Forest.
Han gick bort till stabsrummet och hörde snart över polisradion att det var en pågående skottlossning på Campus Risbergska.
Många kollegor åkte ut för att hjälpa till. I sin roll som lokalpolisområdeschef stannade Roberto Eid Forest kvar i huset och följde lägesutvecklingen.
Snart kröp det i kroppen på honom att inte göra något. När han fick frågan att om han kunde hantera media högg han uppdraget omgående.
– Det kändes som en lättnad. Här fanns en konkret sak som jag kunde bidra med i den här pågående händelsen.
Den 4 februari klockan 12.33 kom det första larmet om skottlossning. Klockan 15.30 stod Roberto Eid Forest bakom pulpeten i polishusets pressrum.
Vid den tidpunkten var mycket ännu oklart. Insatsen i skolan pågick fortfarande.
För ett ögonblick riktades hela landets blickar mot Roberto Eid Forest. Han tog några djupa andetag. Kände sig lugn trots den extrema situationen.
– Jag försökte bara fokusera. Det var en stor händelse med många anhöriga drabbade som behövde få en lägesbild, i en situation där det redan spekulerades och gick en hel del rykten.
Information kom och gick. Några minuter före pressträffen kom uppgifter om att en skadad person avlidit på sjukhus, berättar han.
– När vi synkade ihop oss minuterna före så dementerade sjukvården att någon avlidit på sjukhuset. Det viktigaste där och då var att göra allmänheten uppmärksam på att något allvarligt har hänt och att vi inte hade full kontroll över det. Vi hade inrymt och utrymt ett antal skolor. Insatsen var pågående. Det var det vi kunde säga med säkerhet.
Senare stod det klart att gärningsmannen Rickard Andersson, 35, skjutit ihjäl tio personer på skolan och därefter tagit sitt eget liv.
På pressträffen nämndes emellertid inget om några dödsfall. En företrädare från vården fick ordet och berättade om skadeläget för en handfull personer. Samtidigt florerade medieuppgifter om många avlidna och ännu fler skadade.
Vad som skulle förmedlas hade Roberto Eid Forest stämt av med en kollega från kommunikationsavdelningen som ingick i staben.
Hur kommer det sig att ni inte kommunicerade att människor dödats? Eller helt avvaktade med uppgifter om döda och skadade?
– Till att börja med var läget på skolan minst sagt kaotiskt. Det var en extrem händelse. Jag hade ingen annan lägesbild än den jag förmedlade. Söket pågick fortfarande. Frågar du mig personligen: Visste du att folk hade dött? Då är det enkla svaret nej, jag visste inte det.
Men han skulle snart bli varse. Efter en dryg timme inför kameror och intervjumikrofoner gick han tillbaka till stabsrummet.
– På tavlan där inne stod det tio döda. Då förstod jag vidden av det fruktansvärda.
Han beskriver det som makabert och ofattbart på samma gång.
– Jag var tvungen att fråga om det var någon som skrivit fel? Tio döda.
Det var nästan tyst i rummet. Nyss hade det varit en oerhörd aktivitet där inne.
På nästa pressträff offentliggjordes att ”ett tiotal personer” avlidit. Sökinsatsen var färdig. Gärningsmannen hade påträffats död.
– Anledningen till att vi inte kunde ge en exakt siffra var att vi in i det sista fick in olika siffror om antalet döda och skadade. Det var först närmare midnatt som vi kunde slå fast att elva personer, gärningsmannen inkluderad, hade avlidit, säger Roberto Eid Forest.
När Polistidningen träffar Roberto Eid Forest har det gått nästan två månader sedan masskjutningen. Vi sitter i samma pressrum. Det är tomt och precis så identitetslöst som pressrum i offentlig sektor brukar vara.
En form av normalitet har sakta återvänt. Efter en tuff period.
Tiden efter masskjutningen har krisstödssamtal genomförts med 330 medarbetare i polisregion Bergslagen. En särskild stab för krisstöd upprättades tidigt för att ta hand om personalen. Omedelbart efteråt beviljades ett antal poliser ledigt för återhämtning.
– Det var många som mådde väldigt dåligt. Några kollegor som var i eller runt skolan har haft det tuffast. Men mig veterligen så är det ingen som är sjukskriven och är hemma nu. Alla är på jobbet men en del är i behov av olika former av stöd, säger Roberto Eid Forest.
Brottsplatsen har beskrivits som ett inferno. Arbetet med att ta hand om det stora antalet anhöriga var också en stor och påfrestande uppgift.
Turlaget med ingripandepoliser som först gick in i skolan mötte gärningsmannen i en korridor och blev beskjutna. Lyckligtvis klarade sig alla utan fysiska skador.
– Jag imponeras över deras mod, säger Roberto Eid Forest.
Han vill också lyfta fram alla gruppchefer som trots att de själva var märkta av insatsen tog ansvar för det akuta omhändertagandet av kollegor i sorg och chock.
– Jag har i vissa fall svårt att förstå hur de orkade med.
Några stunder har etsat sig fast. Roberto Eid Forest kommer aldrig glömma ögonblicket när han såg dödssiffran i stabsrummet. Inte heller hur det var att möta så många kollegor i sorg. Han stannar upp och letar efter orden. Blicken fastnar i taket och ögonen blir blanka.
– Hur ska jag säga? Jag mötte kollegor som var så pass drabbade. Deras tystnad och den fysiska utmattningen. Det kommer jag aldrig att glömma bort.
Hur agerade du i den situationen?
– Örebro är inte som ett litet lokalpolisområde där alla känner alla. Så att jag direkt efteråt skulle gå in och hålla något brandtal eller så… det kändes inte rätt. Hur skulle det tas emot? För mig var det viktigast att bara finnas där. Kanske inte säga så mycket, mer än att jag försökte uttrycka uppskattning, någon form av tack.
Erfarenheterna från det omfattande krisstöd som sattes in efter upploppen i Sveaparken påsken 2022 har varit värdefulla efter tragedin på Risbergska. Även om omfattningen var flera dimensioner större den här gången.
– För egen del har jag upplevt en känsla av att inte räcka till. Vi är en så pass stor organisation. Man vill träffa alla och hinna sitta ner, så som du och jag gör nu. Att hinna fråga vad som händer och hur det är, säger Roberto Eid Forest.
Det stora havet av ljus och blommor utanför Risbergska har sedan en tid plockats undan. I slutet av februari öppnade skolverksamheten upp igen i andra lokaler.
Det nötta skämtet om det närkingska mantrat ”det går aldrig” kom på skam. Livet har obönhörligen gått vidare. Även om vissa sår aldrig kommer att läka.
Roberto Eid Forest känner djup tacksamhet för all uppbackning som poliserna i Örebro har fått. Hans inkorg har ”svämmat över” med stöttande meddelanden från poliskollegor och allmänhet från hela Sverige. Han upplever också att Örebro som stad hållit ihop.
– Första kvällen när jag gick hem efter pressträffarna och var på väg till bilen stannade en kvinna på cykel till. Hon hade säkert sett mig på teven. Hon berömde insatsen och gjorde tummen upp. Det är bara ett av flera exempel. Det fantastiska stödet bär jag med mig.
En annan källa till tröst är hur väl poliserna agerade i skarpt läge för att avbryta våldet, sätta människor i säkerhet och vårda skadade, enligt Roberto Eid Forest.
– Jag är övertygad om att vi kommer hitta saker som kan göras bättre i framtiden. Men redan nu kan jag säga att den initiala insatsen fungerade väldigt bra. Det följde skolboken och konceptet poliserna är tränade till.
Hur mår lokalpolisområdet idag?
– Den generella bilden är att vi återhämtat oss. Det var förlösande när man, några veckor efteråt, för första gången kunde höra skratt i korridorerna. Vi kommer alltid bära med oss det här. Självklart. Men det är viktigt att så snart som möjligt få återvända till någon form av vardag. Det tycker jag att vi gjort nu, säger Roberto Eid Forest.
Roberto Eid Forest
Ålder: 45 år
Bor: Kumla
Bakgrund: Började polishögskolan när han var 20 år. Jobbade senare många år som hundförare. Har haft olika chefsposter sedan 2016. Lokalpolisområdeschef i Örebro sedan 2023.
Om efternamnet: Föräldrarna är från Bolivia. Det franska namnet Forest kommer från mamma. Det arabiska namnet Eid från pappa. Robertos farfar var palestinier och flyttade till Bolivia för att söka lyckan. Föräldrarna flydde till Chile på 70-talet och sedan vidare till Europa när diktatorn Pinochet tog makten. Roberto föddes i Rumänien. När han var två år gammal fick familjen komma till Sverige.
Läs mer:
