Niklas Lindroth, områdespolis och skyddsombud med 20 år i yttre tjänst
Foto: Privat
Polisens senaste organisationsförändring handlar om att alla poliser i yttre tjänst nu också ska vara utredare. Tidningar och intrapolis fylls av hyllningsartiklar om detta banbrytande arbetssätt som egentligen bara är en nödlösning på problemet som politikerna lagt i knät på Polismyndigheten: ”Javisst, ni får fler poliser, men de måste vara i yttre tjänst”.
Samtidigt lämnar både personalsituationen och balanserna övrigt att önska på många utredningsavdelningar.
Utan kravet på fler poliser i yttre tjänst hade man givetvis aldrig organiserat sig så här. Tvärtom finns ju idéer om att dela polisutbildningen i yttre och inre tjänst på grund av dess respektive komplexitet.
Politikernas hårda bandage handlar naturligtvis om att Polismyndigheten, trots resurstillskott, har misslyckats med att få ut poliser på gatorna i tillräckligt antal. Vad det beror på kan man ju fundera kring, men det är en annan diskussion, om än med beröringspunkter med detta ämne.
Det jag vill belysa här handlar mer om mig och mina kollegor. Vi som jobbar ute i frontlinjen. Vi som förväntas göra alla åtgärder som man nu ålägger polispersonal i yttre tjänst.
Det är ju inte utan att man undrar hur kravprofilen ser ut nu när alla poliser ute ska vara utredare också? Samma polis ska alltså kunna hantera allt från en pågående beväpnad attack till att utreda ärenden så de håller för åtal.
Man ska kunna köra polisbil snabbt och säkert och man ska kunna genomföra teknisk undersökning på en moped.
Man ska åka först på HLR-larm och man ska hålla kvalitativa förhör med särskilt utsatta brottsoffer. Jag kan fortsätta en bra stund till, men poängen är att smöret på smörgåsen börjar bli rätt tunt vid det här laget.
Kunskapsdjupet hos den enskilda polisen i respektive område som ska hanteras, ofta under straffansvar ibland under livsfara, riskerar bli djupt som en vattenpöl.
Dessutom finns det, om man drar saker till sin spets, i allpolisorganisationens platta värld inga experter kvar att ringa och fråga när ärendet förr eller senare faller utanför lathundarnas och checklistornas ramar.
Det finns en gräns där det är moraliskt förkastligt att beordra poliser med begränsad övningstid in i situationer med pågående dödligt beväpnat våld.
Det finns en gräns där man börjar spela med både polisers och allmänhetens liv, när poliser utan tillräcklig fortbildning ska köra polisfordon i hög hastighet på allmänna vägar för att bara nämna två exempel.
Tiden för kompetensutveckling i respektive ämne blir för kort när det är så mycket som ska kompetensförsörjas.
Det kommer nya styrdokument, utbildningar, arbetsmetoder och appar i telefonen i princip varje vecka nuförtiden. Tyvärr berörs en allpolis, på ett eller annat sätt, av nästan allt som skickas ut.
Sedan finns ju även aspekten med rättssäkerhet. Det är skillnad i kompetenser mellan en utredare och en polis i yttre tjänst.
Bara för att en polis i yttre tjänst teoretiskt kan göra en arbetsuppgift betyder det inte att det är önskvärt eller ens lämpligt alla gånger. Särskilt när det kommer till särskilt utsatta brottsoffer.
Sammantaget finns alltså en betydande risk att yttre tjänst blir ett närmast omöjligt uppdrag, med en känsla av att man saknar relevant kompetens för mycket av det man skickas på.
Känslan av bristande kompetens är förödande för arbetsglädjen. Risken är att fler poliser snart söker sig till andra, mer specialiserade, tjänster med mer greppbara och väl definierade arbetsuppgifter.
Det är väl ungefär det sista vi behöver om man nu vill ha fler poliser på gatorna?
Tack för ordet!
Niklas Lindroth, områdespolis och skyddsombud, 20 år i yttre tjänst.
