Åsa Meyer, polisassistent
Foto: Privat
Den 1 juni publicerade Jan Guillou en kolumn i Aftonbladet där han ifrågasatte Polisens utredning av det fruktansvärda massmordet på Campus Risbergska i Örebro tidigare i år. Med en tydlig misstro mot de utredande poliserna antyder han att myndigheten medvetet undviker att klassa dådet som rasistiskt motiverat. För mig är det alldeles uppenbart att utredningens slutsats inte överensstämmer med Guillous världsbild, vilket han inte kan acceptera. Och därmed känner han sig nödgad att i stället hänge sig åt konspirationsteorier.
Det är djupt problematiskt när en person med Guillous inflytande sprider misstro och förakt mot det svenska polisväsendet. Det bidrar till en farlig samhällsutveckling där inflytelserika individer tillåter sig att omvandla fakta till egna sanningar. Donald Trump är ett känt exempel på detta fenomen – och nu, uppenbarligen, även Jan Guillou.
De flesta psykiskt sjuka är inte våldsamma, men det finns undantag. I Rickard Anderssons fall rör det sig om en person som både bar på ett omfattande våldskapital och ett starkt samhällsförakt. Det är ansvarslöst att inte ta hotet från liknande individer på allvar – särskilt i ett samhälle där många med psykisk ohälsa inte får den hjälp de behöver, eller inte tar emot den hjälp som erbjuds. Under flera år har Rickard byggt upp sin vrede utan att samhället lyckats fånga upp honom.
Att avfärda psykisk ohälsa som en förklaring till dådet är farligt. Det blottar också en annan problematik: de stora bristerna inom svensk psykiatri. Psykiatriska avdelningar stängs, vårdköerna växer, och ansvaret för att få hjälp läggs i allt högre grad på individen – ofta i det skede när man är som minst kapabel att ta det ansvaret. Akutpsykiatrin klarar inte av att hantera mer än de mest uppenbart sjuka, medan andra – kanske de allra farligaste – skickas hem. Enligt en artikel i Aftonbladet (31 maj 2024) räknade polisen i Malmö förra året med ett tjugotal personer som kunde tänkas begå ”suicide by cop”, alltså agera på ett sätt som skulle tvinga polisen att skjuta dem.
Vi har sett liknande fall tidigare. År 2004 mördades ett barn och en kvinna av en psykiskt sjuk man i Linköping. Psykiatripersonal vittnar om patienter de själva är rädda för – personer med våldskapital som hotar, skadar och i vissa fall dödar vårdpersonal. Många vågar inte ens jobba kvar. Motiven bakom sådana dåd är ofta svårgripbara – precis som i Rickard Anderssons fall.
En annan parallell är massakern i Sandy Hook, Connecticut 2012, där Adam Lanza dödade 27 personer, varav 20 barn, innan han tog sitt eget liv. Både Lanza och Andersson var isolerade män med psykiska problem och ett problematiskt förhållande till skolan. I båda fallen följde ett myller av konspirationsteorier. Kanske är det vår oförmåga att förstå som föder dessa teorier? Eller kanske är det så enkelt att sanningen inte är den man vill höra?
I Jan Guillous fall kan det handla om bådadera. Det är mänskligt att inte kunna förstå sådana extrema handlingar – men det är inte acceptabelt att i det vakuumet sprida misstankar och konspirationsteorier. Det är samma retorik som vi så ofta fördömer hos Donald Trump.
I tider av oro behöver vi vara särskilt varsamma med vilka budskap vi sprider. Vi har alla ett ansvar att söka och försvara sanningen – inte förvränga den. Inte ens om man råkar vara självaste Jan Guillou.
/Polisassistent Åsa Meyer
