Jag kände det på mig direkt när jag klev innanför dörren. Det gick som en kall kår genom hela kroppen. Något var fel. Jag hade till och med sagt det högt till en nära vän dagen innan – att jag var orolig. Att något kanske skulle hända med hunden. Eller med mormor. Och nu stod jag där. I hallen. Med min dotter i babyskyddet och en dålig känsla i magen.
Vi hördes måndag förmiddag. Bestämde att jag och dottern skulle komma till henne vid ettiden och äta lunch, sen skulle vi åka och titta på huset som jag och min man hade köpt. Vi skulle nämligen flytta tillbaka till min hemstad vilket mormor såg fram emot. På kvällen kom ett sms: ”Glöm inte Robinson!”. Det var vår grej. Ett av de där små vardagsbanden som egentligen betyder mycket mer än man tror.
Nästa dag var vädret vackert. En sån dag då mormor alltid satt ute i sin solstol, oavsett årstid. Men hon var inte där. Dörren var upplåst, som hon sagt den skulle vara, men ändå kändes något fel redan i hallen. Jag klev in och ropade. Inget svar. Redan då visste jag.
Det är märkligt hur man kan kliva in i en yrkesroll på ett ögonblick. Jag är polis. Jag har inte arbetat ute på några år men det polisiära beteendet som uppstår när man arbetar som ingripandepolis sitter i ryggmärgen.
Jag har sett döden förr. Jag vet hur den luktar, hur den känns i luften.
Vi gick upp för trappan till övervåningen. Jag ställde ner babyskyddet med min dotter. Fokuserad. Tittade vänster mot vardagsrummet, höger mot köket, ingen där. Jag ville inte gå in i badrummet. Min erfarenhet av dödsfall i badrum är att de sällan är trevliga. Gick förbi den stängda badrumsdörren och in i sovrummet. Där såg jag henne. Under täcket. Som om hon bara somnat. Kanske drömde hon något fint. Men hon var kall. Händerna och läpparna blå. Stel. Att röra vid personer som avlidit har alltid varit jobbigt för mig men jag tog på mormors axel och sa frågande ”mormor”?
Jag ringde 112. Berättade lugnt vad som hänt men gråten hördes genom luren. Hör hur jag själv använder polisiära termer i samtalet. Lägger på. Hämtar min dotter och går in i vardagsrummet. Ringer mamma, men hon svarar inte, skönt. Ringer pappa, som svarar och som hinner leda bort mamma från alla människor innan han berättar. De befann sig i en chokladfabrik i Italien.
Sen ringer jag min man, också han polis. Han släpper allt. Kommer direkt. Ringer vidare. Rutin. Ryggmärg. Fokuserad men närvarande. Jag vet inte om det är en styrka eller en försvarsmekanism.
Ambulans kommer. Dödsfallet konstateras. Läkaren kommer. Min morbror anländer. Alla tempon och samtal som sker är som på rutin. Och hela tiden är min dotter där. Tyst. Lugn. Som om hon visste.
