’- Det viktigaste är att polisen utför ett bra jobb, oavsett hur man ser ut och vad man har för tro, säger poliseleven Donna, som bär så kallad hijab sedan 17-årsåldern. ”Sluta leka polis”, sa syskonen när Donna försökte stoppa bråk. Men hon har fortsatt att ”lägga sig i”, som hon uttrycker det. Nu i höst har hon börjat på Polishögskolan och är stolt över att vara den första eleven som bär slöja.

Familjen kom till Sverige från Libanon när Donna var fyra år. Hon är uppvuxen i Piteå, där hon mest hade svenska kompisar, berättar hon. Under gymnasietiden blev hon allt mer intresserad av islam.
-Tidigare hade jag inte brytt mig så mycket. Jag tänkte nog att jag skulle göra som mamma och börja med slöja i 40-årsåldern. Men när jag var 17 år gick jag så mycket mer in i religionen. Jag ville fullfölja allt och att ha slöja var det rätta för mig, säger Donna.

”Jag vill ändra folks syn på kvinnor med slöja, som förtryckta och mållösa offer.”

Drömmen om att bli polis har Donna burit ännu längre än slöjan.
– Jag känner att jag har en personlighet som passar. Jag gillar det här att en dag inte liknar en annan. Att bara sitta framför datorn är inte min grej. Jag vill hjälpa andra och om jag ser bråk lägger jag mig alltid i, berättar hon.
Donna spelade fotboll fram till hon skadade korsbandet. Nu är det mest med joggning hon håller kroppen i form.
– Jag har trott att jag har haft bra fysik, men här på Polishögskolan har jag insett att jag behöver träna upp mig mer. Visst, jag har fött två barn, men det är ingen ursäkt, säger hon.

Det är fem år sedan möjligheten att bära turban, kippa eller huvudduk ihop med polisuniform öppnades. Polisförbundet ställde sig bakom beslutet och konstaterade att yttrandefriheten och religionsfriheten väger tungt. På Polistidningens debattsidor framfördes samtidigt kritik från enskilda poliser mot att uniformens neutrala framtoning går förlorad när den kombineras med plagg med religiös prägel.

Hade du kunnat tänka dig att ta av slöjan
för drömyrkets skull?
– Det är en svår fråga. Jag fick en liknande vid intervjun på Pliktverket: ”Skulle du kunna ta av slöjan i en viss situation?” Ja, i extremfallet, om någon hotar mig med en pistol, men det kan väl bli samma sak för någon annan – att de kanske tvingas klä av sig. Men jag ser ingen mening med att ta av mig slöjan för att bli polis.

Donna tror att slöjan kan vara en tillgång på många sätt – och hon ser det mest som en stimulerande utmaning att konfronteras med personer av en annan uppfattning.
– Jag är så stolt över att bo i Sverige och känna mig svensk. Här får man fritt visa vad man har för religion. Om det skulle vara förbjudet skulle jag se på Sverige med andra ögon.

Trots att hennes intervju vid antagningen till Polishögskolan drog över tiden med en kvart upplevde hon att alla frågorna kretsade kring slöjan och hennes syn på religion.
– Jag kan förstå det, men efteråt kändes det som att jag inte fått visa vem jag är, säger hon.
Till slut kom hon i alla fall in på Polishögskolan. I skrivande stund är det bara en vecka tills Donna ska få sin uniform. Några förhållningsorder om hur den så kallade hijaben ska se ut har hon inte fått ännu.
– Det blir nog som när jag jobbade inom Kriminalvården, en slöja i samma färg som uniformen och så polismössan ovanpå, säger hon.

När det här läses är Donna på fältstudier hos polisen i sin gamla hemstad – ”Pite”. Hon brinner av lust att visa vad hon går för.
– Jag vill ändra folks syn på kvinnor med slöja, som förtryckta och mållösa offer. Vissa har blivit tvingade, men andra bär faktiskt slöja för att de är övertygade om att det är det rätta. Och bara för att man har slöja betyder det inte att man lägger jättemycket vikt vid den, säger hon.