Polistidningens decembernummer gavs ut 11 december.
 

Arkiv

När Anna Nellberg landar i Riddarhyttan går hon gärna på promenader med rottweilern Stippe. Foto: Anna Hjorth

Presidenten

Publicerad 2012-03-26

MÖTET Här känns Bryssel väldigt långt borta, säger Anna Nellberg, när hon pulsar i snön med hunden hemma i Riddarhyttan. Ungefär halva förra året var hon på resande fot. Och inte lär det bli mer tid hemma nu, när hon blivit ordförande för en halv miljon poliser, konstaterar hon.

anna Nellberg

Ålder: 39 år

Bor: Riddarhyttan i Västmanland med familjen i närheten.

Yrke: Polis, började PHS 1999, ordningspolis i Västerås. Senast placerad på trafikenheten i Västmanland, men har aldrig jobbat där, eftersom det fackliga arbetet har tagit all hennes tid.

Fackliga uppdrag: Ledamot i Polisförbundets styrelse i Västmanland sedan 2002, Polisförbundets förbundsstyrelse sedan 2006, Eurocops styrelse sedan 2010, President/Ordförande för Eurocop 2011.
Nationellt huvudskyddsombud inom Polisen 2008-2011.
Arbetar fackligt på heltid sedan 2006.

Tidigare jobb: Hemtjänst, grisuppfödare, Securitasvakt med mera.

Familj: Föräldrar och två bröder.

Fritidsintressen: Att vara i skogen, träna med hunden Stippe (en Rottweiler), trädgårdsarbete.

Läser: Mest på semestern och gärna på engelska. Tycker till exempel om Patricia Cornwell och Michael Connelly. Nevil Shutes ”På stranden” är en favorit.

Lyssnar på: Mest lugn, gammal jazz som Louis Armstrong, Glenn Miller. Är också gammal synthare, gillar fortfarande Depeche Mode. Avskyr techno och melodifestival!

Favoritmat: Älskar att laga mat, gärna i kombination med gott vin. Gillar italiensk och spansk mat.

Starka sidor: Oftast glad och positiv. Hög arbetskapacitet. Rak och tydlig.

Svaga sidor: Höga krav på mig själv. Otålig, hatar att vänta. Kan upplevas som för tydlig och människor kan bli sårade.

”Om tanken med EU och Schengensamarbetet verkligen är att vi ska samarbeta polisiärt så måste vi göra det fackligt också.”

Luxemburg, Skövde, Stockholm, Mannenbach, Bryssel, York, Berlin, Luxemburg igen, USA, Göteborg, Bryssel igen och igen. Det är svårt att inte bli lite matt av att sitta bredvid Anna Nellberg när hon bläddrar i kalendern hemma i Riddarhyttan i Bergslagsskogarna. Fast resandet är inte något nytt i hennes liv. Det blev exempelvis flera vändor till Sydafrika när Polisförbundet drev ett biståndsprojekt där. Vid ett tillfälle var jag med på resan, som Polistidningens utsände.

När Anna Nellberg började på Polishögskolan 1999 hade hon inte en tanke på att hon skulle ägna sig så mycket åt det fackliga arbetet. Eller att yrket skulle innebära så mycket resande och internationellt engagemang. Men när hon berättar om sin barndoms yrkesdrömmar – cirkusartist eller lastbilschaufför – så känns det ändå ganska logiskt att hon format sin yrkesbana till ett kringresande liv.
Och när hon lämnat cirkusdrömmarna och längtan efter ett liv i långtradare låg inte polisyrket långt borta.
– Jag har det nog i blodet. Pappa är polis, morfar var det, två av mina mostrar och deras män är också poliser, säger Anna Nellberg och skrattar lite.
När hon lägger till att mamma jobbat som intensivvårdssjuksköterska, att en bror är civil operatör på LKC i Västerås och den andre jobbar inom Kriminalvården så blir det än mer uppenbart att hon mer eller mindre är född i blåljus.
Att blåljuset också skulle leda till det relativa rampljus som det faktiskt innebär att vara en av Europas polisers främsta företrädare fanns dock inte med i planerna. Det var inte ens självklart att hon skulle börja jobba fackligt. Men hon valde tidigt att engagera sig i Polisförbundet.
– Jag ville påverka mitt arbete och utvecklingen av det. Men jag är inte mycket för fikabordssnacket. Man måste göra något och inte bara gnälla, säger hon.

Särskilt gnällig verkar hon inte i alla fall, tänker jag, när vi sitter vid köksbordet i det stora grå huset i Riddarhyttan. Rottweilern Stippe, som Anna beskriver som sin polare, ligger gärna i närheten av henne och tuggar lite på ett mjukisdjur. Att hon trivs hemma hindrar inte att hon ändå gillar livet på resande fot. Trots att det är lite bökigt med var hon ska göra av hunden.
– När jag reser i Sverige försöker jag ha med honom så ofta det går, han är ganska van vid att bo på hotell. Men annars har jag en snäll familj, som tar hand om honom när jag inte kan.
Och numera är det alltså ganska ofta. Anna Nellbergs liv förändrades radikalt den 22 november förra året, efter en omröstning i en kongresslokal på ett hotell i utkanten av Barcelona. Det var då hon valdes till Eurocops president, eller ordförande som vi väljer att kalla det på svenska – trots att det inte är riktigt samma sak. Ett ansvarsfullt uppdrag där det finns många minor man kan trampa på.
– Det är en stor och spretig organisation. Vi måste enas kring några viktiga sakfrågor och driva dem politiskt och bilda opinion.

Som ordförande för Eurocop har Anna Nellberg ett ansvar både för att organisationens frågor drivs på ett effektivt sätt gentemot beslutsfattare inom EU och för att utveckla Eurocop internt. Ingetdera är någon lätt uppgift.
– Internt måste vi till exempel se över hur systemet med medlemsavgifter ser ut. Som det är nu betalar man en viss summa per medlem, oavsett hur rik eller fattig organisationen är. Det missgynnar polisförbund i länder med ekonomiska problem och kan till och med göra att vissa länder lämnar Eurocop.
Ett aktuellt exempel på det är att det polska polisförbundet hoppade av i höstas. En av orsakerna var att man tyckte att det blev för dyrt. Annars har Eurocop ett stadigt medlemsantal, 37 organisationer från 26 länder. Och alltså en halv miljon poliser som medlemmar. Det känns overkligt att tänka på när vi gör intervjun i lilla Riddarhyttan, som enligt byns egen hemsida har 640 invånare.
– Ja, det är onekligen långt till Bryssel här, säger Anna Nellberg.

Trots avstånden och de tvära kasten mellan glittriga mottagningar i Bryssel, långdragna styrelsemöten i Luxemburg och vardagen i Stockholm och Riddarhyttan så är det här hon hör hemma. Innan hon valdes till ordförande fick hon och de övriga kandidaterna gå upp i talarstolen och berätta något om sig själva. De andra, samtliga män, var väldigt samstämmiga i att de gillar fotboll. När Anna Nellberg klev upp i talarstolen var det med självklarhet hon konstaterade att hon inte bryr sig så mycket om den sporten utan är mer intresserad av att gå i skogen med hunden.
– Eller bara sitta på en stubbe och ta det lugnt, eller sticka ut och fiska.
Kanske är det just det som gör att hon orkar med tempot. Hon beskriver sig som otålig och att hon gillar att ha något att göra. Ingen soffpotatis precis. Att hon jobbar mer än heltid är en självklarhet, det skulle inte gå annars.
– Men jag har lärt mig med åren att planera in ledig tid för mig själv. Det innebär förstås att jag jobbar järnet när jag jobbar, men jag är noga med att ta semester. Om man bara jobbar blir man inte kreativ.

Anna Nellberg låter bestämd när hon pratar. Möjligheten till återhämtning är viktig och något hon har månat om även i sitt fackliga uppdrag hemma i Sverige. Som nationellt huvudskyddsombud inom Polisen har hon arbetat med frågor om polisers arbetsmiljö för att de ska klara av att göra ett bra jobb på ett säkert sätt. Erfarenheter och kunskaper hon har stor nytta av i det nya uppdraget.
– Eurocop vill arbeta för ett säkrare Europa. Man ska ha rätt till samma trygghet och säkerhet oavsett i vilket land man bor. Då är polisens arbetsmiljö och anställningsförhållanden en viktig faktor. Annars blir det inte bra för medborgarna, säger Anna Nellberg och börjar låta som den politiker hon ju faktiskt är.
Och det är det politiska påverkansarbetet som kommer att ta mycket av hennes tid i den närmaste framtiden. Därför vill hon och många andra flytta Eurocops huvudkontor till Bryssel. Närheten till besluten är viktig.
– Vi måste lyfta polisens problem så att de blir en fråga på de europeiska politikernas dagordning. Då måste vi vara med tidigt i processen för att verkligen kunna påverka. För om tanken med EU och Schengensamarbetet verkligen är att vi ska samarbeta polisiärt så måste vi göra det fackligt också och driva frågorna gemensamt.

Till sin hjälp i det arbetet har hon, förutom styrelsen, personalen på huvudkontoret. Strax efter att hon klivit på uppdraget stod det klart att den nyrekryterade kanslichefen, som har en viktig roll när det gäller just arbetet gentemot Bryssel, sagt upp sig. Anna Nellberg, som har huvudansvaret för att rekrytera en efterträdare, suckar lite, men verkar ändå rätt cool. Som president stressar hon inte upp sig i onödan, utan kavlar upp ärmarna lite till.
Anna Hjorth

”När jag kom hem kändes det
inte så viktigt att renovera huset längre”

Anna Nellberg har tidigare jobbat med biståndsprojekt. I Polisförbundets regi – för att stötta polisers fackliga arbete i Sydafrika. Och i Etiopien tillsammans med sin mamma – ett demokratiprojekt inom handikapprörelsen.
– Funktionshindrade i de här länderna har helt andra förutsättningar än vad vi är vana vid. När jag kom hem kändes det inte så viktigt att renovera huset längre. Det var väldigt nyttigt.