Att helt komma från avundsjukan i löneförhandlingar lär vi aldrig göra och att arbetsgivarsidan utnyttjar detta faktum är inte förvånande. Alla ser när det gäller lön och förmåner till sitt eget bästa. Det är här ansvarsfulla fackliga ledare har att balansera önskemålen så att helheten blir så bra som möjligt.
Att helt komma från avundsjukan i löneförhandlingar lär vi aldrig göra och att arbetsgivarsidan utnyttjar detta faktum är inte förvånande. Alla ser när det gäller lön och förmåner till sitt eget bästa. Det är här ansvarsfulla fackliga ledare har att balansera önskemålen så att helheten blir så bra som möjligt.
Arbetsgivaren bestämmer det mesta men man ska inte underskatta det fackliga inflytandet, speciellt inte för ett starkt fack som Svenska Polisförbundet. Men det är klart, om ledande fackliga företrädare säger sig ha förståelse för arbetsgivarens krav vore det märkligt om inte det utnyttjades. Så förefaller nu ha varit fallet.
I höstas ordnade Chefsföreningen i Stockholms län ett möte för f d chefer, sådana vars förordnanden gått ut eller som valt en karriärväxling. De flesta hade en chefserfarenhet på minst 10-20 år, alltså lojala, äldre, medarbetare som satsat litet extra.
Vid mötet klargjorde myndighetens förhandlingschef att som f d chef skulle man vara glad om man fick behålla sin lön. Myndighetens målsättning var att sänka lönen. Fortsatt löneutveckling var inte att tänka på. På en fråga om man som f d chef hade någon som helst möjlighet att påverka sin löneutveckling blev svaret ett klart och tydligt nej.
Arbetsgivarsidans cynism förvånar inte. Den berörda gruppen har alltid arbetat flitigt, nog mer dumlojalt än majoriteten och kommer att fortsätta så. Ändå kan man undra hur personalekonomiskt vettigt det är, att för en stor grupp medarbetare deklarera att man inte bryr sig om vad de gör. Det räcker att infinna sig och inte arbetsvägra. Det är svårt att tolka förhandlingschefens svar på annat sätt.
Förhandlingschefen talade om en lista på 400 namn som borde nollas och fackets förhandlingsansvarige höll med. Han kunde inte försvara att medlemmar som hade mer betalt än andra med liknande arbete fick ännu mer betalt. Här syns avundsjukan. Resultatet blev naturligtvis att de flesta på listan fick 0 kronor.
I alla löneförhandlingar jag haft inblick i sedan mitten av 70-talet har fack och arbetsgivare varit överens om att bara medarbetare som tydligt utmärkt sig negativt skulle bli nollade. Det kunde röra sig om en handfull eller ingen alls. Ett helt uteblivet lönepåslag var alltid en klar markering. Så inte denna gång.
Alla f d chefer har nog förståelse att man inte får samma lönepåslag som om man fortsatt som chef. Dock, att därifrån gå till tvärstopp, ofta fram till pension, är steget långt. Det innebär en fortgående reallönesänkning och att fackliga företrädare har förståelse för det är litet överraskande. Har Polisförbundet förståelse för en lönesänkning nästa gång?
Det är nog fler än jag själv som funderar över om avgiften till Polisförbundet längre är meningsfull. Förbundet tycks inte företräda oss i löneförhandlingarna och försäkringarna är, i vår ålder och med vuxna barn, inte heller särskilt fördelaktiga. Vi har inte sådana arbetsuppgifter att vi riskerar att behöva rättshjälp. Vad återstår?
Christer H Sjöblom
fd kriminalchef och fd ordförande för chefsföreningen i Stockholms län.
Läs svar från Andreas Strand, förhandlingsansvarig i Stockholms län
