Omvända vapenvärlden

På andra sidan jorden är debatten om beväpning tvärtom mot den svenska. Den i Sverige omtvistade elpistolen är vardag och skjutvapen lyser med sin frånvaro.

Elpistol är vardag för poliskåren i Nya Zeeland som hör till de länder där polisen inte bär skjutvapen. Frågan är laddad och då och då framförs krav om generell beväpning. Men på andra sidan jorden där så mycket påminner om Sverige gäller fortfarande grundregeln: Skjutvapnen hålls inlåsta tills order kommer om annat.

Wellington, Nya Zeeland. Lördagsnatten landar sakta, vinden mojnar. En av de första fina sommarkvällarna på länge i staden där det alltid blåser. Gymnasieeleverna firar examen och det är mycket folk på gatorna. 400 000 invånare, men stadskärnan med högre bebyggelse är liten och koncentrerad till viken, husen klättrar vidare på kullarna. Urbant men samtidigt lantligt. Villorna är vackra och välbevarade trots de salta stänken från oceanen. Träpaneler bryter effektfullt mot modern arkitektur, hisnande utsikter och ett hav som aldrig tar slut. En nypa amerikansk västkust, mycket England, lite Skandinavien.

I takt med att polisbilen kryssar utåt mot förorterna flagnar färgen och hammockarna ser alltmer nedsuttna och risiga ut. Skrot på tomterna, trasig gatubelysning och tröttare människor. I ett av hyreshusen har boende larmat. Grannarna bråkar, igen. Och det låter våldsamt den här gången.

– Det här är ett fattigt område där det händer en hel del, säger konstapel Anthony Davidson som har varit polis i ett år.

Han delar bil med konstapel Richard Briscoe, som har fem års erfarenhet av yrket. På väg till adressen berättar de att detta är en av de typiska situationerna då elpistolen får följa med i bältet. Vanligtvis är den placerad i en hållare mellan bilens framstolar. Kåren vill inte provocera och då elpistolen infördes var det många som ansåg att den skulle bidra till att poliserna såg farliga ut. Men bråk i hemmet är alltid oförutsägbara. Alkohol och starka känslor är en explosiv kombination och i bostaden finns livsfarliga vardagsföremål tillgängliga. Poliserna i Nya Zeeland bär vanligtvis inte skjutvapen. I låsta boxar i bagageluckorna har de handeldvapen och kraftigare förstärkningsvapen men de tas bara i bruk på order av ett stationsbefäl.

Varken Davidson eller Briscoe tillåts svara på detaljerade frågor om utrustningen, de hänvisar till överordnade. De vill inte heller tala om hur ofta de själva använder elpistolen, om effekten eller om de vill ha generell beväpning. Det finns en säkerhetsmässig sida av saken. Brottslingar är intresserade av vad som förvaras i polisfordonen och en vapenstöld vore katastrofal. Samtidigt är frågan om beväpning laddad, mycket laddad, och färgad av politik. På Nya Zeeland lever jägarkulturen och avstånden är stora. För en polis kan understödet vara långt borta. Framförallt på den glest befolkade sydön med stora områden av ren vildmark finns det en uppsjö av legala vapen. Dessutom är landet, sitt avskilda läge i Stilla havet till trots, märkligt plågat av kriminella gängstrukturer. En del bedömare anser till och med att Nya Zeeland, med 4 000 fullvärdiga gängmedlemmar fördelade på ett 70-tal sammanslutningar, är planetens gängtätaste land. I en sådan miljö måste väl poliserna ha en pistol tillgänglig? argumenterar de som förespråkar generell beväpning. Motargumentet är att steget till vapen är lätt att ta, men att det aldrig går att återvända i samma fotsteg. Att det finns en stor risk för en våldsspiral.

Denna åsikt försvaras bland annat av Greg O´Connor, ordförande för Polisförbundet i Nya Zeeland.

Innan Richard Briscoe går ur bilen konstaterar han att en av de stora fördelarna med elpistolen är att den sällan behöver användas. I en tänkt våldstrappa befinner den sig under ett konventionellt skjutvapen och går att dra i ett tidigare skede. Majoriteten av invånarna känner till effekten och vet att elpistolen nyttjas tämligen flitigt. Också den mest motsträvige tar ofta sitt förnuft till fånga inför utsikten att träffas av en hullingförsedd pil och få 1 200 volt genom kroppen.

– Ofta räcker det med att visa den så blir folk lugna. Ett skjutvapen kan trigga en del personer att gå ytterligare några steg i fyllan och villan för att de inte tror att det finns någon risk för att polisen verkligen ska skjuta. Men inte ens det värsta fyllo vågar chansa på att elpistolen är ett tomt hot, säger Richard Briscoe.

På sin altan mellan höga hyreshus sitter mannen och kvinnan som förorsakat larmet och samtalar lågmält. De har inte hört knackningarna på ytterdörren, säger de. Stämningen är god från första stund då poliserna separerar de två. Kvinnan förklarar att de har grälat men att det är bra nu. På frågan om de bråkat om politik spricker hon upp i ett smittande leende. I Nya Zeeland liksom i Sverige står ett val för dörren.

På väg över gårdsplanen säger Richard Briscoe att det roligaste med jobbet är att nå fram till folk, att prata med dem. Den psykologiska kompetensen är också något han försökt utveckla.

– Nu var det ju lugnt här, men samma inställning gäller då vi möter tungt kriminella gängmedlemmar. Det är en viktig del av arbetet eftersom vi inte bär skjutvapen.

Hamburgare hämtas på känd kedja. En ung man som kissat mot en husvägg får följa med till polishuset. Papper skrivs. Parallellt testas ett system med direkt avrapportering som har Ipads som plattform. Poliserna är lyriska och säger att det fungerar bättre än de någonsin trott. En konsult som är anställd hos ett av de inblandade företagen säger sig känna till Pust, men Nya Zeeländska polisens utredningsstöd är hon förhindrad att berätta om.

– Eller jag kan berätta men då måste jag döda dig sen, så hemligt är det faktiskt, säger hon gravallvarligt och visar prov på ett av de brittiska manér som präglar öriket. Torr humor.

Nästa ingripande går blixtsnabbt. En inbrottstjuv och våldsman med drogrelaterad brottslighet i bagaget identifieras via en av alla övervakningskameror som täcker gatorna i Wellington. Efter ett domstolsbeslut får han inte vistas i staden längre. Kamerorna är inte försedda med ansiktsigenkänningsteknik, Anthony Davidson tror emellertid att det är bara är en tidsfråga.

– Men polisen har några personer som är fantastiska på att aldrig glömma ett ansikte. Bäst är en kvinna som är uppvuxen i de rätta kvarteren här i Wellington. Förmodligen skulle hon slå vilken dator som helst, säger han.

Vi är på plats precis när det är över. Tre eller fyra poliser övermannar den vilt kämpande mannen. En fullsatt turistbuss med gapande passagerare åker sakta förbi och en av poliserna skämtar om att det är förbannat typiskt och att nu väntar 52 anmälningar om polisbrutalitet. Han grimaserar och sträcker på sitt ben som träffats av en spark. En annan typisk situation är att det aldrig händer något speciellt då krävande journalister får åka med polisen. Så är det inte denna natt, men den lätt perverterade önskningen att se polisen använda elpistolen i skarpt läge uppfylls inte.

Anthony Davidson tröstar och betonar att det just genomförda ingripandet var ett typiskt elpistolsfall.

– Det stod och vägde, samtidigt fanns många kollegor på plats och situationen gick att lösa ändå.

Senior sergeant Paddy Hannon vid högkvarteret, expert på polistaktisk utrustning, meddelar att han har ett handfast tips till den som är nyfiken på effekten av elpistolen. Testa själv! Han utbildar sina kollegor i ämnet och har själv utsatt sig vid flera tillfällen.

– En konstig men inte speciellt obehaglig upplevelse. Du fryser till, kan inte röra dig men uppfattar allt som händer. Ibland blir du stående, ibland sjunker du sakta framåt.

Erbjudandet är allvarligt menat och frestande – en kort stund – sedan infinner sig eftertanken. Ett chefsamtal till Sverige och beskedet: nej, otänkbart, onödigt och ansvarslöst avgör saken.

Den senaste versionen av elpistolen har möjlighet att skjuta dubbla strömförande linor. Effekten är kraftfullast om det är fukt i luften. Fastnar pilen i ett tjockt klädesplagg fungerar det ändå. Träffas bar hud uppstår ett märke som påminner om ett lindrigt bistick. Farhågor om dödsfall tycker Paddy Hannon är överdrivna. Han hänvisar till att det inte finns några konkreta invändningar.

– Bevis för att vi skulle få en säkrare arbetsmiljö om vi bar skjutvapen har inte heller presenterats. På Nya Zeeland har vi inte haft ett enda dödsfall med elpistolen. Då är risken för att personer som lider av psykiska sjukdomar kan reagera negativt större.

Paddy Hannon återkommer flera gånger till att han tycker att det är ologiskt att inte använda de tekniska lösningar som finns tillgängliga. När pepparsprejen introducerades hördes liknande motargument, minns han.

– Med den bakgrunden tycker jag faktiskt att det är märkligt att elpistolen inte används i Sverige. Ett land som är känt för sin teknologi. Jag blir förvånad när jag hör det.

På sikt tror han att situationen kommer att förändras både i Sverige och i Nya Zeeland. Skjutvapen till poliserna i hans hemland och elpistoler till de svenska kollegorna. Men förändringen kan också gå snabbt.

– Frågan är så förknippad med starka känslor. Nästa gång en polis dör eller skadas allvarligt i tjänsten kommer kraven på generell beväpning att bli stenhårda …

Så används elpistolen i Nya Zeeland

• Polisen drog eller avlossade elpistol vid 552 tillfällen mellan januari och juni, vilket motsvarar 21 procent av våldsanvändningen.

• Motsvarande siffra för OC-spray och batong är 26 respektive 2 procent.

• Elpistolsanvändningen fördelades enligt följande …

71 procent: markerade med lasersiktet.

15 procent: enbart drag av vapnet.

13 procent: avlossade vapnet.

1 procent: effekten förstärkes genom att polisen utnyttjade möjligheten att skapa en ”elbåge” genom att trycka in en knapp på vapnet.

Källa: New Zeeland Police Biannual TASR Report #4

DÖDLIGA MISSTAG

Elpistol används av poliser i Storbritannien, Finland, Tyskland, Frankrike, Schweiz och i hela USA, där det rapporterats om åtskilliga dödsfall kopplade till elpistol. Dels då personer dött vid ingripanden med elpistol, dels då poliser av misstag tagit fel vapen och avfyrat skjutvapen i stället för elpistol.