Jag tror mycket gott ligger i det där. Samtalet. Att prata med varandra.
Så enkelt, så svårt.
När chefer och anställda pratar med varandra utan prestige, maktkåthet, med respekt och uppriktig god vilja kan problem lösas. Kanske direkt, kanske genom att slussa vidare till annan expertis. Kan man inte lösa problemen har man i alla fall kommit fram till att de inte kan lösas, och gå vidare utifrån det. Pratar man öppet och regelbundet med, i stället för om, varandra kan man också förstå beslut som gör ont. Så enkelt, så svårt.
Men för att prata måste man ha tid. Tid, mod och ork över. Och det är väl där det brister i verkligheten.
Som ny chefredaktör på Polistidningen slår det mig. Vidden i era berättelser. Er vardag innehåller känslan av att få en självmordsbenägen kvinna över till rätt sida räcket, eller en dement herre att hitta hem. Att komma på den där förlösande detaljen i en utredning, hemma i duschen. Det handlar också om de djupa ärren efter att nästan ha blivit mördad på jobbet, samtidigt som slitna lokaler och mycket administration är närvarande värkar.
Ni ställer krav. Vi snackar inte lyx. Vi snackar arbetsmiljö. Det är inte gnäll. Det är rimligt att vilja se förbättringar, för att göra yrket hållbart.
Den här yrket-är-ett-kall-inställningen och att ni ska sluta whina och sätta allmänhetens trygghet i första rummet. Absolut. Men det är ju ingen omöjlighet att allmänhetens bästa överensstämmer med polisens bästa. Poliser som trivs, har en bra arbetsmiljö och får högre lön gör väl också ett bättre jobb? Det spelar ingen roll hur kallad man är. Hur mycket passion man än har för jobbet är man i slutet av dagen en människa.