Det är brist på poliser i Sverige, nyligen innehöll nyheterna ett reportage om bristen på poliser i Stockholm. Samtidigt är gängkriminalitet och skjutningar ett växande problem, som diskuterades på senaste partiledardebatten.
Jag är utbildad socionom och har jobbat med socialt arbete sedan 2016. Jag sökte till polisutbildningen med en dröm om att jobba med brott i nära relation, som är ett annat område i stort behov av resurser. Mäns våld mot kvinnor klassas 2021 som ett globalt samhällsproblem, och det är tydligt att det finns ett behov av att rekrytera engagerad och kompetent personal.
Jag kom till Plikt- och prövningsverket som en glad och motiverad tjej, taggad på att få göra testerna som jag hade tränat till. Jag gick därifrån med en känsla av att ha blivit klassad som psykiskt sjuk. Läkaren informerar mig om att jag inte kan bli godkänd p.g.a. den antidepressiva medicin av typen SSRI som jag står på. Han skriver på ett papper att jag behöver ett intyg från en specialistläkare i psykiatri, som kan intyga att jag är återställd och inte längre äter medicinen. Sen kan jag ompröva, om TVÅ ÅR. Jag har aldrig haft en kontakt inom psykiatrin i hela mitt liv. Jag försökte beskriva mitt mående, och varför jag sattes in på medicinen, men jag hade inte en chans. Jag hade heller inte en chans att förklara att jag håller på att avsluta behandlingen.
Jag har läst antagningskraven både innan och efter ansökan, och jag kan fortfarande inte se var jag skulle ha hittat information om detta. SSRI är ett av de vanligaste läkemedlen i Sverige i dag, och något som vården försöker normalisera. Funktionsförmågan är inte beroende av en sådan medicin, och det händer heller inget särskilt om man missar att ta den. Om jag var djupt deprimerad hade jag inte sökt till polisutbildningen, det hade jag aldrig orkat. Såklart ska det finnas antagningskrav till polisutbildningen, och givetvis behöver en bedömning av lämplighet göras, men en sådan bedömning görs inte rättvist genom att rakt av neka en person endast på grund av ett visst läkemedel. Mitt mående eller min kapacitet och funktionsförmåga har myndigheten ingen aning om, och man var heller inte intresserad av att få veta det. Två år känns som en orimligt lång tid, med tanke på bristen av poliser i proportion till det stora behovet. Jag är en fullt fungerande människa, jag jobbar heltid som mottagningssamordnare på psykiatrisk mottagning, pluggar juridik på sidan om, och tränar till testerna för att jag vill bli polis. Av Plikt- och prövningsverket fick jag ett papper som sa att jag var sjuk.
Vi har inte råd att tappa duktiga och motiverade människor som vill bli poliser, utan att det görs en faktisk bedömning av en persons mående, och en sammantagen bedömning av personens lämplighet. Samhället utvecklas, kanske behöver antagningsprocessen till polis också göra det? Jag tror i alla fall inte att samhället tjänar på den fyrkantighet som nu råder.
MARIE
