”Efterlysning vinterkläder”
Nej, efterlysningen kommer inte från en insamling till människor i utsatthet. Den står i ämnesraden i ett mejl om behovet av att samla in kläder till personal på Sveriges största myndighet.
Mejlet gick ut till medarbetare i ett polisområde i region Öst i början av november inför en kommendering i Kiruna. I mitten av januari hålls där ett EU-toppmöte i samband med att Sverige tar över ordförandeskapet i ministerrådet. Och nu insåg man att det inte fanns vinterjackor och vinterbyxor så det räckte till poliserna som ska kommenderas till det nordligaste av Sverige.
Visst, en förklaring till klädbristen är krig i Ukraina, långa leveranstider efter covid och att det under pandemin delades ut många vinterplagg till dem som jobbade i gränskontrollerna. Men Polisens utrustningsproblem är ju inte isolerat till vinterkläder. Nyligen påtalade internrevisionen brister i hanteringen av kravallutrustningen. Redan 2020 fick myndigheten liknande kritik från samma avsändare om skyddsutrustningen. Men man löste inte problemet. Och så hände påsken 2022. Med katastrofala följder.
Jag ringde Sara Walters, ordförande för Polisförbundet i Öst, en av regionerna som ska bistå med folk till Kirunamötet. Hon säger att arbetsgivaren anstränger sig för att göra det bästa av situationen. Det hålls utbildningar om att jobba i kyla och man ska se till att vara så många att man kan gå in och värma sig mellan varven. Men hon kan inte undgå att ställa sig frågan: ”Varför blir det så här? Det förvånar mig, har inte Polismyndigheten mer koll?”
Jag blir ofta också förvånad över Polismyndighetens något yrvakna beteende, att man till synes blir tagen på sängen av sådana slag av situationer som poliser faktiskt kan hamna i. Det ter sig skört att det 2022 är en utmaning för en polis att få kläder för att kunna utföra sitt uppdrag. Ett jobb är ett jobb – inte ett arktiskt äventyr.
