Polismyndigheten har inte alltid varit så noga med att följa upp och återkalla tjänstevapen från poliser som inte längre behöver ett vapen i sin funktion. Men under 2019 gjorde myndigheten en drive och avväpnade en rad poliser på myndighetens it- och ekonomiavdelningar. Däribland polisen Mikael Andersson som sedan sju år tillbaka arbetade med lokalförsörjning. Polistidningen har skrivit om hans fall tidigare.
Arbetsgivaren förhandlade inte med Polisförbundet innan man drog in hans vapen, vilket ledde till en tvist mellan parterna där Polisförbundet menade att arbetsgivaren hade brutit mot förhandlingsskyldigheten. Tvisten slutade i oenighet och Samverkansorganet OFR/P, där Polisförbundet ingår, stämde arbetsgivaren i Arbetsdomstolen och krävde 100.000 kronor i skadestånd.

Rätt att bära vapen
Behov av skjutvapen har den polisman som regelbundet eller tillfälligt tjänstgör i yttre eller inre tjänst och i sin funktion förväntas utföra ingripanden som kan innefatta våldsanvändning.
Inre tjänst där det kan vara motiverat att bära skjutvapen är:
- tjänst i reception eller annan lokal dit allmänheten har tillträde, eller
- vid utförande av bevakningsuppgifter.
Källa: Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om polisens skjutvapen m.m. (PMFS 2016:5, FAP 104-2)
Enligt Polisförbundet innebar avväpningen en sådan viktigare förändring för den anställde och för verksamheten som ska förhandlas enligt 11 § medbestämmandelagen. Att polisen inte arbetar i ”ordningsoperativ” verksamhet betyder inte att han har fråntagits sin lagstadgade ingripandeskyldighet som polisman, påpekade förbundet. Dessutom arbetar han regelbundet i ”yttre tjänst” eftersom han åker runt och inspekterar myndighetens lokaler på olika platser i landet. Om han då ska kunna ingripa mot eventuell brottslighet som inträffar utan att behöva ”dra sig tillbaka, avvakta och titta på”, krävs att han under tjänstetid har adekvat utrustning, däribland skjutvapen.
Det är också en säkerhets- och arbetsmiljöfråga för honom själv. Avväpningen gjorde att polisens anställning mer kom att likna en civil anställning, enligt Polisförbundet. Förbundet pekar också på att polisen är certifierad skjutinstruktör och att han har verkat som sådan ett par gånger per år.
Arbetsgivaren har svarat att våldsanvändning inte är en del av den aktuella polisens arbetsuppgifter som lokalförvaltare, och att han därför inte behöver ett tjänstevapen. Att han åker ut för att inspektera Polisens lokaler innebär inte att han är i yttre tjänst. Det ska i stället jämställas med sådana resor till konferenser och möten som inte räknas till yttre tjänst enligt den föreskrift som styr tilldelning av tjänstevapen (FAP 104-02). Enligt arbetsgivaren ger föreskriften inte heller rätt att bära vapen vid alla typer av yttre tjänst, utan bara när det är motiverat av säkerhetsskäl. Och några sådana skäl finns inte i polisens arbete, enligt arbetsgivaren.
I sin dom går Arbetsdomstolen på arbetsgivarens linje och avslår fackets yrkande om skadestånd. Den aktuella polisen har inte haft behov av tjänstevapen i sitt arbete som lokalförvaltare, enligt domstolen. Avväpningen har därför inte inneburit en så stor förändring av hans arbetsförhållanden att den behövde förhandlas. Domstolen gör ingen bedömning av om polisen har behövt tjänstevapnet för att fullgöra sin allmänna ingripandesskyldighet. I den delen konstaterar domstolen bara att föreskriften FAP 104-02 ger arbetsgivaren rätt att återkalla anställdas tjänstevapen när den bedömer att behovet har upphört. Föreskriften förhandlades med Polisförbundet innan den beslutades, konstaterar domstolen. Att Polisförbundet tycker att föreskriften borde upphävas innebär inte att förbundet har rätt att förhandla varje gång den tillämpas i ett enskilt fall, anser domstolen.
Läs mer:
När det gäller polisens uppdrag som skjutinstruktör konstaterar domstolen att det inte har varit en uppgift inom ramen för polisens anställning som lokalförvaltare, och därmed inget han har varit beordrad att utföra av arbetsgivaren. Dessutom har han möjlighet att låna tjänstevapen om han ska vara instruktör.
Domen innebär att OFR/P ska ersätta statens rättegångskostnader på 140.000 kronor.