När HD dömde mig för tjänstefel efter ett förföljande av en livsfarlig förare i Piteå 2022 var det mitt agerande som avhandlades.

Inte – som det borde ha varit – myndighetens egna systembrister.

FAP 104–1 trädde i kraft 1 oktober 2016 – en månad efter min mc-utbildning. Jag har aldrig fått någon genomgång av den nya föreskriften, varken under grundkursen eller vid senare årliga avrostningar som har fokus på körteknik.

Jag var borta från yrket i nästan fyra år och återanställdes några månader före den aktuella händelsen. Polismyndigheten verkar helt sakna rutiner för att uppdatera poliser som återanställs. Utan egna eller lokala initiativ kastas man rakt in i yttre tjänst utan en rimlig chans att uppdateras om vad som gäller.

Här vill jag passa på att lyfta lokalpolisområde Piteå-Älvdal som, ärendet till trots, är den absolut bästa arbetsplats jag varit på.

Men åter till kritiken.

Jag håller helt med om att vi bör ha koll på vilka lagar och regler som styr oss. Problemet är att det finns cirka 85 FAP:ar som ändras i tid och otid – utan särskild avsatt tid för inläsning. Den tiden tas i så fall från att vara ute för att skydda allmänheten.

FAP 104–1 säger att ”synnerliga skäl” krävs för att få förfölja ett tvåhjuligt fordon. Enligt de allmänna råden kan sådana skäl föreligga om den flyende har begått eller är på väg att begå ett grovt brott, eller på annat sätt visat sig särskilt farlig för andras liv eller hälsa.

När det inte finns några förarbeten om vad som menas så är det rimligt att tolka ”grovt brott” bokstavligt – alltså ett brott som rubriceras som grovt. I detta fall misstänkte jag grov olovlig körning.

HD menar i stället att ”grovt brott” måste ha direkt koppling till fara för liv eller hälsa. Med den tolkningen räcker inte heller brott som grov stöld, grovt narkotikabrott, grovt vapenbrott som grund för förföljande.

Förundersökningen, ledd av SU, ger en helt annan bild än HD:s dom. Utredaren Jesper Rundeberg konstaterade:

”Det är gles trafik och inte mycket folk ute. Inte vid något tillfälle upplevs att det är nära att ske en olycka. Polismannen synes ha taktiken att köra upp jämsides för att få målsäganden [mopedisten] att stanna och ge upp.”

Trots att jag inte gör några farliga manövrar blir resultatet tjänstefel och 42 106 kronor i rättegångskostnader.

Jag gjorde mitt jobb och stoppade en samhällsfara. Ingen kom till skada. Ändå är det jag som straffas.

Frågan är enkel: Ska enskilda poliser dömas på grund av arbetsgivarens brister?

När mindre avvikelser från interna föreskrifter blir straffbara tjänstefel i stället för arbetsrättsliga frågor skapas en farlig osäkerhet i yttre tjänst.

Vem vågar ingripa nästa gång?

Carl Lindberg, ingripandepolis i Skellefteå