Läser i Polistidningen, nr 1 februari 2011 (sid 8), ”Piketpoliser tvingas med på flyktingflyg.”
Polismästare Christian Agdur måste vara felciterad i artikeln. (Citatet är korrekt återgicet och avstämt med Christian Agdur. Reds anmärkning.)
”Jag kan inte se att det finns någon automatisk koppling så att man skulle få mer betalt om man sitter på ett flygplan i åtta timmar än om man sitter på en buss lika länge.”
Inte saknar han väl empati och medkänsla med dem som tvingas på dessa resor?
Det är inte restiden som är det väsentliga utan vad arbetsuppgiften går ut på. Vi pratar inte om en åttatimmars bussresa till Åre för att åka skidor med kompisarna.
Vi pratar inte heller om ett åttatimmars arbetspass i en piketbuss.
Vi pratar om åtta timmar i ett plan med 20-30 flyktingar, som skulle göra vad som helst, VAD SOM HELST, för att slippa transporteras tillbaka till Irak.
Ytterst få skulle frivilligt resa till Irak, då det är långt ifrån säkert att vistas där.
Ett land som man flytt ifrån på grund av att man fruktar förföljelse därför att man till exempel är kristen.
Om det kommer att hända vet inte jag. Men det räcker med att de som utvisas tror detta, och de skulle göra vad som helst för att slippa återvända.
Enligt arbetsgivaren ingår det i en polis arbetsskyldighet att till exempel vara med på förpassningsresor till Irak. Om det gör detta borde man vara noga med att meddela detta till dem som vill utbilda sig till poliser i Sverige.
Jag blev aldrig meddelad att jag skulle kunna bli tvingad att tjänstgöra som polis utanför Sveriges gränser, för det har väl inte kommit till efteråt?
Försvaret skriver som bekant kontrakt med sina anställda om att de kan bli beordrade att tjänstgöra utomlands.
Att resor utomlands ingår i en gränspolis arbetsuppgifter kan jag förstå.
Men hittills tvingar vi inga poliser att bli gränspoliser, men det kanske kommer?
Robert Sollare
tunnelbanepolis och huvudskyddsombud på Stockholmspolisens operativa avdelning
