Maja Skepp, ingripandepolis Norrköping
Foto: Privat
Jag stod i hennes lägenhet, fylld med böcker och serieteckningar. Instrument och gosedjur. Hon satt på sin säng och tittade ner i golvet, gav aldrig ögonkontakt. Hon berättade att hon studerade på universitet men tagit ett uppehåll eftersom hon bestämt sig för att dö.
Problemet var bara att hon kände sig väldigt levande av att sitta på tak och dingla med fötterna över kanten, eller att gå på tågspåren och känna dundret under fötterna när tåget kommer närmare och närmare. Så det var det hon gjorde när ångesten kröp fram under natten.
Det här var första gången jag träffade henne. Det skulle bli många fler. Av någon anledning så kände hon sig trygg runt mig. Jag vet inte varför eller vad jag gjorde för att hon skulle känna så. Det slutade ju alltid med att vi körde henne till psykiatrin. Dit ville hon absolut inte. Men om det var jag som ringde när hon gick på tågspåren så berättade hon direkt var hon var. Hon gick inte med kollegorna, men om jag kom dit och hon fick hålla min hand så reste hon sig direkt och följde med. Hon ville vara nära och gärna bli buren. Hon ville helst sitta i mitt knä i baksätet på bilen. Där fick jag säga nej.
När vi skulle lämna henne på psykiatrin kunde hon hålla fast i min arm och vägra släppa. Hon var aldrig våldsam eller hårdhänt. Hennes framtoning var snarare som ett litet barns.
Över tid blev jag väldigt bekymrad över henne. Hörde jag ett ärende med henne gå ut på radion så kände jag oron som en sten i bröstet. Särskilt om jag inte kunde åka dit. Skulle det här bli gången hon inte skulle hoppa undan i tid eller luta sig för långt över kanten? Att ha blivit en för henne trygg person blev tveeggat. Att hon litade på mig löste problemet i stunden, och gjorde samtidigt mig emotionellt investerad i en person som ständigt utsatte sig för livsfara. Det kändes som ett tyngre ansvar än jag kunde axla. Ett ansvar man som ingripandepolis inte ska ha. Men jag har aldrig lyckats vara kall för någon som behöver mig.
En dag smög hon fram till mig när jag stod i korridoren på en psykiatrisk avdelning i ett annat ärende. Hon och de andra patienterna hade pysslat och nu ville hon ge mig sitt alster som gåva. Hon visade upp en liten tygdocka, med en stickad tröja i samma färger som hennes.
Det kan låta oskyldigt, men den föreställde henne som inte längre levande. Personalen såg förskräckt på och joggade fram för att konfiskera hennes pyssel. De undrade så klart hur i hela friden hon hade lyckats skapa den utan att bli upptäckt.
Jag tackade för hennes gåva och föreslog att ta en bild på den innan den togs omhand. Det ville hon. Hon ville också att jag skulle följa med till hennes rum och säga godnatt. Jag stod i dörren. Hon kröp ner och jag släckte lampan. Vi sa godnatt. Det blev sista gången jag såg henne.
För ett tag sen dök bilden på dockan upp som ett minne i min telefon. På ett sätt så bär jag fortfarande runt på henne. Jag tänker på henne varje gång jag kör in på hennes gata. Jag tänker på henne när jag får ett ärende om suicid. Jag tänker på henne och för mig känns hon alltid levande.
Behöver du stöd?
Om du mår dåligt finns hjälp att få.
Kontakta din vårdcentral eller ring:
- Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
- Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.
- Ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.
- Om du mår så dåligt att situationen känns outhärdlig ska du genast söka vård på en psykiatrisk mottagning eller ringa 112.
