I mitt rum kommer dagsljuset in från fönstret till vänster om mig. Till höger om mig en dörröppning där frågor om direktiv och förundersökningsbeslut inhämtas av så väl erfarna som nya utredare. Framför mig ett sken från DurTvå. Bakom mig en röd elefant.
Den röda elefanten har nu stått där på hyllan intill lagtext och andra polisiära källor i ett antal år. Elefanten kommer att ha sin plats där till den dag jag slutar.
Jag minns dagen som i går, då elefanten gjorde entré. Jag satt i det blå skenet av DurTvå när receptionisten ringde och meddelade att jag hade besök i receptionen. För att hinna förbereda mig så bad jag receptionisten om ett namn.
– Det är Camilla som önskar prata med dig.
Receptionisten behövde inte ge mig mer upplysningar. Ett par år tidigare träffade jag Camilla ett otal gånger, bland annat hemma hos henne, när hon visade upp sitt sönderslagna hem. Knivhugg i väggar, bord och soffa vittnade om en destruktiv och våldsam relation. Camilla vände sig till polisen för hjälp, då hon inte själv orkade avsluta relationen. Banden var för starka, och kärleken fanns där, trots allt våld. Det fanns tillfällen då Camilla gav upp, medan förundersökningen pågick. Det fanns stunder då Camilla ville återta allt för att bibehålla det lilla som ändå vittnade om någon form av kärlek.
Förundersökningen övergick till åtal. Åtal som renderade i fällande dom och en fängslad före detta pojkvän.
Jag visste att pojkvännen avtjänat sitt straff, och jag förstod att risken för återfall i brott var överhängande, att Camilla åter skulle bli utsatt. På nytt bli ett brottsoffer i statistiken för våld mot kvinnor.
Jag utrustade mig med penna och anteckningsblock för att dokumentera nya våldsbrott, samla ihop detaljer om strypningar, hot och slag till ett förhörsprotokoll, innan jag med tunga steg närmade mig receptionen.
Min uppsyn skvallrade om mina tankar, skrek rätt ut: Nej, inte nu igen! Jag försökte le när jag bjöd in Camilla till förhörsrummet. Hon läste av situationen, mitt påtvingade leende till trots.
– Nej nej, jag ska inte anmäla något. Jag vill bara tacka dig för allt som du gjorde. Du behöver inte oroa dig. Jag har ingen kontakt med mitt ex, och han har låtit mig vara i fred. Jag ville bara berätta det för dig.
I ett försök att släta över min missbedömning försökte jag lägga undan, dölja anteckningsblocket vid sidan av skrivbordet, men jag var avslöjad.
– Du fanns där för mig när jag var som svagast. En elefant glömmer aldrig, sa Camilla och räckte över en liten röd elefant i porslin. Jag vill att du ska ha den.
Jag återvände till mitt rum med lätta steg och blandade känslor. Tack Camilla för att du trodde på mig när jag hade tappat hoppet. Tack för att du påminde mig om att det inte alltid behöver sluta illa, ens när det är som mörkast.
I mitt rum har jag en röd elefant. Det finns stunder då farhågor tar överhanden. Det finns stunder då motgångarna duggar tätare, stunder då brottsoffer inte får den upprättelse de förtjänar. Då kan den röda elefanten tala, uppmana till att fortsätta tro på det vi gör varje dag. Att vi trots allt gör skillnad.
Den röda elefanten behöver inte längre se Camilla bli slagen, behöver inte bevittna knivhugg i Camillas tapetklädda väggar eller soffkuddar.
I mitt rum har jag en röd elefant. Jag brukar vända mig om och le mot den innan jag går hem för dagen. Inget påklistrat leende. Ett leende som Camilla borde ha mötts av den där dagen i receptionen.
