Han har gått på övertid i några år, men på tisdagen gick 69-åriga Anders Sällström till sist i pension. Det blev 47 år som polis. Samtliga i yttre tjänst. Det låter som ett svårslaget rekord, men enligt honom själv ska det finnas en kollega någonstans som har tangerat samma resultat.
Anders är född i Borås och uppvuxen i Kinna, men i yrkeslivet har han varit Södermalm i Stockholm troget.
– Faktiskt även när jag jobbade på piketen för den var placerad här på den tiden.
Så hur orkar man nöta Söders trottoarer i närmare fem decennier?
– Jag har alltid trivts med att jobba i uniform ute på stan. Det är så många gånger som folk kommit fram och berättat att de känner en trygghet när de ser oss kliva ur bilen. Det värmer.
Samtidigt är han rätt nöjd över att slippa ännu en mörk höst- och vintersäsong. Och åren med treskift, 1980–2015, slet på kroppen.
– Det förkortade nog livet med några år. Så ska jag ge ett råd till unga poliser så blir det att tänka på att sova ordentligt, äta nyttigt och hålla sig i form.
Anders Sällström, mångårigt yttre befäl och gruppchef vid områdespolisen på Södermalm. Numera pensionär.
Foto: Per Hagström
Anders har varit med vid flera historiska händelser under sin poliskarriär (se nedan). Han har sett mycket. Ibland för mycket. Och det finns fortfarande en hel del kvar att bearbeta. Ett ärende har etsat sig fast särskilt i minnet.
– Det var en juldag någon gång på 90-talet. En kvinna hade hoppat från sin lägenhet på femte våningen, landat på en cykel och dött. För oss var det ett rutinjobb.
Men när Anders och kollegan sitter i bilen utanför och skriver rapport dyker en liten kille upp med en påse full av julklappar.
– Jag fick en dålig känsla direkt. Vart ska du någonstans? frågade jag. Upp till mamma, sade han.
I dag hade det varit självklart med någon form av debriefing efter en sådan händelse.
– Men på den tiden fanns inte den organisationen inom Polisen. Det var först när jag kom hem efter passet som jag kände hur hårt det hade tagit.
Hur känns det att gå i pension nu då?
– Jag har landat i att det är det rätta. Jag har gjort mitt och det är bra folk som tar över. Ingen har bett mig lämna ännu, så jag slutar när jag är på topp.
Anders Sällström om…
…
Palmemordet 1986
Jag hade utsättning vid nio den kvällen och ett par timmar senare smällde det. Vi var på mordplatsen och letade efter mördaren, men det var en jättemärklig natt. Polisarbetet var dåligt organiserat, delvis lamslaget. Dagen efter stod hela min piketgrupp i blodet på mordplatsen och tog emot blommor från allmänheten som vi skulle lägga på en stor hög. Det blev vår uppgift i stället för att jaga mördaren. I dag hade så klart hela det området varit avspärrat för forensisk undersökning.
Estoniakatastrofen 1994
Vi fick i uppdrag att åka till Siljaterminalen för att ta emot anhöriga som skulle få veta om deras anhöriga hade blivit räddade eller tillhörde de mer än 800 saknade i fartygsolyckan. De fick ta en nummerlapp ungefär som i delikatessdisken på Ica. Sedan blev de uppropade och de allra flesta fick ju ett negativt besked. Vi poliser orkade inte jobba där i väntrummet mer än någon halvtimme i stöten, sedan var man tvungen att bli avbytt. Flera civilanställda från myndigheten hade befunnit sig på fartyget och vissa var gifta med poliser. Det gjorde att man stötte på kollegor som hade mist en anhörig.
Vansinneskörningen på Västerlånggatan 2003
Jag och en kollega var först på plats efter att en psykiskt sjuk man mejat ner människor med sin bil i Gamla stan. När vi kom dit stod det fullt av turister och tryckte sig mot fasaderna på husen. Det skreks en hel del, men jag hörde ingenting. Det sinnet hade försvunnit. Min kollega tog fram en liten förbandslåda och jag började räkna de skadade. När jag hade kommit till tio slutade jag. Det översteg min fattningsförmåga på något sätt.
Behöver du stöd
Om du mår dåligt finns hjälp att få. Kontakta din vårdcentral eller ring:
- Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
- Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.
